pyramiden på svalbard

Åkte båt idag mest hela dan, och två timmar spenderades i den ryska gruvbyn Pyramiden och finns det nåt man kan säga om ryssarna så är det ju att de sannerligen vet hur man förskönar ett landskap...

Men hur som helst var det en fantastiskt båttur och upplevelse som jag nog återkommer till. En annan upplevelse jag hade alldeles nyss var att när jag kom tillbaka till mitt hotellrum vid tolv ungefär (givetvis i strålande solsken) så smällde det plötsligt. Ett gevärsskott alltså. Någon minut senare hördes ett utrop av typen "tjoho-jag-lever". Blir något nyfiken. För de enda gångerna man bör avfyra vapen här är ju när en isbjörn är inom 100 meters håll. Annars inte. 

I Pyramiden sa de att de hade en isbjörnshona med två ungar där senast för två veckor sen. Men nu är det ingen is kvar längre eftersom det är högsommar, så då försvinenr isbjörnarna också. De hänger ju efter födan, dvs sälarna, och inte människorna. Finns mycket att säga om isbjörnar här. De är ju högst upp på näringskedjan och de utnumrerar människorna med ungefär 1000 individer (ca 2000 människor och 3000 isbjörnar). Men grejen är att man vet om det här - man lever på isbjörnens villkor påstår man. Och i Longyearbyen är det inte så vanligt med isbjörnar. En guide hade jobbat i fem år här i trakterna utan att se en enda isbjörn. En annan guide blev iofs uppäten av en isbjörn på andra sidan fjorden. Men det säger man är för att han gjorde fel, och hade fel vapen. Så lite får man skylla sig själv. Och det kan de ju ha rätt i. Men jag har ännu inte sett den där varningskylten man borde se. Förutom i souvenirbutikerna då...

lån av sladd ger bilder

Nu gör jag det igen - sitter uppe och tror att klockan är 2 på dagen när den är 2 på natten. Lätt hänt. Men jag har lyckats låna en sladd så nu har jag äntligen fått över lite bilder till datorn. Och så kan jag visa ungefär hur det såg ut när jag kom till Longyearbyen mitt i natten...

Snygg vy under inflygningen.

Nåt som är poppis här är uppstoppade isbjörnar. Det märkte man ganska direkt...

Lite ovant med solsken när man kommer fram till en flygplats kl 23:45.

Utsikt från hotellrummet kl 00:30. 

Har även fått en badrock och tofflor. Tror att det beror på att det står "superior room" på dörren.

Och sen sov jag. Och det ska jag göra nu med. Båttur imorgon. Ska tydligen fortsätta blåsa lite så jag ser fram emot lite sjösjuka....

inga bilder än...

...så istället för att skriva om min första dag på svalbard så kan jag tipsa om en fantastisk artikel i the daily telegraph. En holländsk kvinna som tror på mayakalendern och att eftersom den upphör år 2012 innebär det jordens undergång. För hennes del har hon skyddat sig genom att köpa flottar (hon bor ju i Holland som ligger under havsnivån) inför den kommande översvämningen. Men det absolut bästa är det här citatet:

"They keep letting people in. And then we have to build more houses, which makes the Netherlands even heavier. The country will sink even lower, which will make the flooding worse," she said.

Japp. Så är det. Holland blir så tungt av alla invandrare att det kommer sjunka ännu mer. Precis så funkar det. Nu ska jag äta middag. 

midnattssol

Det är mitt i natten och solen beter sig som att det är mitt på dan. Man blir lite upponer. Som att åka till andra sidan jorden och komma fram i fel tidszon. Fast här är tiden rätt, det är bara ljuset och solen som är fel. Men jag ska nog kunna sova ändå. 

Glömde sladden till kameran hemma så det blir inga bilder på ett tag. Och det är dumt - för känslan och glädjen över att vara här går inte riktigt att beskriva med ord. Men jag kommer nog ner på jorden igen när jag fått sova och sen sitter där och ska konferera istället för att vara ute och spana efter isbjörnar i vildmarken...

mer cloud spotting

För övrigt var himlen väldigt fin igårkväll.

packar för vinter

Svalbard är ju ett hett ställe att åka till har jag märkt i media. DN har nån följetong från en båt och kungabarnen var där förra veckan. Om jag hade vetat det hade jag kanske tänkt annorlunda när jag fick frågan om jag ville åka dit. Eller nä. Har velat åka dit så länge nu att jag ju så klart måste ta chansen att göra det. Men det känns ju inte helbra att förpesta atmosfären med ännu mer utsläpp för att åka till just ett av de ställen där påverkan syns och märks allra mest. Men jag är ganska egoistisk sådär. Vill åka dit och uppleva. Sen kan jag åka hem igen och fortsätta cykla och äta vegetariskt och köpa rättvisemärkt och köpa utsläppsrätter eller nåt. Så som man gör i den rika världen. 

TSA approved morgonpromenad

Nu ska jag strax äta min sista frukost här (rostat bröd med jordnötssmör är ju inte vad jag brukar börja dagen med annars så det kanske är lika bra att jag byter frukostställe nu). Gick en sista sväng runt marknaden. Lite tomt innan allt folk kommer. Till en av de fantastiska nyheter som tillkommit på resor till/från USA hör ju den att man inte får låsa sina väskor som man checkar in. Och gör man det och de bestämmer sig för att öppna den i säkerhetskontrollen så får man ingen som helst ersättning för förstörda eller försvunna saker. En sak man kan göra för att undvika att de ska ha sönder väskan är att köpa ett lås som är godkänt av Transport Security Administration. Så de kan öppna när de vill. Najs. Antar att låstillverkarna hoppar av glädje. Köpte ett i alla fall.

a walk on the wild side.typ.

Idag var det inte solsken och hetta. Hade bestämt mig för att hitta Jimi Hendrix. Det gjorde jag. Gick länge. Ut från de mer folktäta områdena och in i... hm... mer utmanade kvarter. Jimi bor sedan 1997 mittemot Seattle Central Community College. 

Det är säkert ett trevligt område. Om man inte jämför med Pike Place där jag är just nu. Jag försökte i min hjärna jämföra med nåt annat. Harlem kanske. Eller södra delarna av Dallas. Men det hjäpte inte. Kände mig väldigt otrygg fast klockan bara var 10 på förmiddagen. Det är lixom ödsligt utanför stadskärnan. De enda som man möter gående är ju de som inte har bil. Oftast för att de inte har råd med bil och inte för att de vill göra naturen en tjänst. Andra man möter är ju de som sitter stilla. De som inte har råd med bil eller boende. Eller de som rör sig väldigt ryckigt och ofta gärna ackomanjerar ryckigheten med egenkomponerade språkliga konstruktioner samtidigt som de ser in i sig själva eller rakt igenom den de möter. Eller de som börjar gasta "Oh baby I could love you for a long time!" och sen vicka illustrativt på höfterna när man går förbi.

Så även om jag gillar Jimi så gillade jag inte känslan av att vara väldigt liten och ensam. Så jag tog aldrig fram stora kameran, utan knäppte lite snabba bilder innan jag lite överdrivet stressat gick tillbaka till de mer folktäta delarna av Seattle igen. Och på vägen tillbaka såg jag för övrigt vad som kan vara de sämst placerade balkongerna i Seattle. Gissar att parkeringshuset inte stod där när de sålde lägenheterna på de lägre våningarna....

Sen hittade jag även en flyttfirma. 

Och jag är helt övertygad om att de där kvarteren statistiskt sett är lika säkra som vilka andra som helst i Seattle, men ibland känns det bara inte så tryggt som det rent logiskt borde göra.

en del dagar har man utsikt

Bor för tillfället på ett litet pensionat mitt inne i centrala Seattle. Nära Pike Place Market och vattnet. Och långt ifrån rymdnålen. Men med utsikt som gör att det mesta som är jobbigt känns mindre jobbigt.

Nu ska jag dricka pepsi wild cherry, äta pistagenötter, lyssna på sorlet från barerna nedanför och vara glad för att konferensen är slut och för att jag är här.

svart dag

Dagen till ära har jag svarta sorgekläder. Och börjar fundera på om man inte skulle flytta till Norge. Bajsregering. Och speciellt - fn ta folkpartiet och centern. Veka ja-sägare är vad ni är. Kd och moderaterna hade jag inte förväntat mig nåt annat av.

republikanernas starkaste sidor...

När jag kom hit i lördags var jag precis i tid till detta event:

I Texas kunde man vid liknande event köpa såna här fina knappar:

konferensbriljans

En del powerpointsnubbar vet då hur man väljer färger så att det blir lätt och smärtfritt att läsa.

in twin peaks...

Måste ju bara rekommendera en sida för de som vill se mer av twin peaks nu och då.

twin peaks country...

Hittar inte riktigt rätt ord just nu för att beskriva gårdagens utflykt, så ni får kolla på bilderna istället. Men pajen var god. Och jag snodde en bit av the big log. Och Twin peaks är North Bend på kartan. Men the Great Northern Hotel heter Salish Lodge och ligger vid Snoqualmie Falls. Om nån undrar.

luktminne

Efter turen in till stan idag kom jag på att jag behövde saker. Tandkräm till exempel. För trots att man kan få grym morgongröt till frukost, och tvätta händerna med naturlig tvål gjord på honung (eller nåt) så fanns ingen tandkräm här.

Så jag handlade lite grejer på RiteAid. Tandkräm och 500 asprin i en burk. Och Cherry Pepsi. När jag klev i affären och gick runt så var jag plötsligt 9 år gammal igen och på Skags i Plano. Luktminne är skumt. Bara att blunda och känna dofter och så minns man saker man aldrig skulle kommit ihåg annars. Jag kan inte beskriva lukten men jag känner så väl igen känslan. Som när jag gick runt i Santa Barbara häromåret. Samma känsla av att man känt den här lukten förut och vet så väl vad det är. Men om jag hade bott kvar i det här landet hela tiden så hade jag antagligen inte tyckt lukten i en supermarket hade varit så speciell. Så klart. För hemma tycker jag inte ICA eller Konsum luktar nåt minnesvärt. Fast jag var där med mamma ganska så ofta när jag var liten...

som i en film. fast på riktigt.

Idag stannade bilen jag åkte i vid ett rödljus. Vi stod stilla ett tag precis bredvid en bil som stod parkerad utanför en restaurang. En man öppnade dörren och klev ur bilen åt vårt mitt håll. Jag satt i baksätet på bilen och fönstrena var tonade så han såg väl inte att det satt nån där. Men jag satt där bara några decimeter från honom. Jag såg inte hans ansikte, bara hans mittenparti upp till axlarna ungefär. Han hade skjorta och fina tatueringar längs med hela underarmarna. Efter att ha dragit upp byxorna lite som folk gör när de just klivit ur en bil stoppade han plånboken i bakfickan. Sen sträckte han sig in i bilen igen och tog fram en pistol och stoppade ner den i byxorna och slätade ut skjortan över den innan han gick in i restaurangen. Som den mest naturliga sak i världen. Ungefär så naturligt som det verkar i hollywoodproducerade filmer. För mig var det dock inte så naturligt. Upptäckte att jag faktiskt blev ganska skakig av det hela. Fast han inte såg mig och fast det var mitt på blanka dan mitt i centrala Seattle. Men bara vetskapen att det i det här landet finns beväpnade människor överallt gör mig lite nervös. Varför behöver man en pistol nerstucken i brallan när man går in på ett fik?

Och sen var allt jag kunde tänka på - varför hade jag inte kameran redo? Det hade ju blivit en asgrym bild... 

grönland minsann

Flygrutten mellan Amsterdam och Seattle är ganska grym - över grönland och Kanada och Klippiga Bergen. Som sightseeing på vägen. Men en del dötid blir det ju över molnen. Då kollar man på film till exempel. Och KLM har inte ett bra utbud. Men det kan jag skriva om en annan gång för nu har jag knappt sovit sen i fredagsmorse och har lyckats hålla mig vaken nästan till vettig kvällstid här. Eller jag skulle väl knappast gå och lägga mig före nio i vanliga fall men just nu känns det berättigat.

en nära dolly upplevelse

I somras när vi var och bilade uppe i norra norge så lyssnade vi på två artister - Johnny Cash och Dolly Parton. Den ena får jag ju aldrig höra live men den andra såg jag ikväll. Och bra bilder blev det ju inte.

testbilder

Jo jag är ganska prylkåt. Kan inte förneka det. Skäms för mitt överdrivna konsumerande av nya tekniska prylar men samtidigt är det ju så väldigt kul. Lite sådär kul-fast-man-mår-lite-dåligt-samtidigt. För att man borde donerat pengarna till att bygga en ny brunn i Etiopien eller ett vattenreningsverk i Nepal. Men istället väljer jag att lägga dem på en ny kamera. Enbart för att kunna ta såna här bilder.

Eller ja. Vill väl fota något mer spännande än handfatet i badrummet men någonstans ska man ju börja.

gör det bara

NIN fortsätter vara sitt vanliga generösa jag så nu kan man ladda ner lite mer gratismusik på www.nin.com. Fast nu inte deras egen musik, bara sån de valt.

dykning är frihet

Det är i alla fall många som påstår att dykning är det närmaste man kommer att vara viktlös. Jag har alltid varit paniskt klaustrofobisk. Bara tanken på att vara instängd gör att jag får lite svårt att andas. Så jag tänker inte på det. En annan sak som gör mig lite andnödd är djupt vatten. Stort vatten. Havet alltså. Den där filmen om det där slavskeppet, Amistad, kommer jag mest ihåg för en scen - den där de kedjar ihop slavarna och kastar dem över bord för att det inte finns tilllräckligt med mat. De filmas både över och under ytan när de drar varandra ner i djupet och mörkret. Det mår jag dåligt av att tänka på. Särskilt när man vet att det faktiskt har hänt. Flera gånger om genom historien. Men det kommer sannolikt inte att hända mig. Men jag är ändå rädd för att vara instängd och dras ner under vatten. Egentligen är det väl samma sak - att inte ha kontroll, att inte få luft och inte kunna göra något åt det. Att vara fast i ett trångt utrymme eller fast under vattenytan.

Hur som helst så kände jag mig väldigt tveksam till påståendet att dyka är frihet. Att vara under vatten. Beroende av en tub med komprimerad luft. Inget alternativ. Måste andas i munstycket. Det känns klaustrofobiskt. Så en gång för länge sedan bestämde jag mig (som så många andra) att jag skulle bota alla mina fobier genom att utsätta mig för dom. Har dock inga som helst planer på att låta mig bli instängd någonstans. Däremot så fick jag en idé i huvudet för några år sedan (som nog hänger ihop med den obehagliga upplevelsen att andas genom ett sugrör för att känna hur det känns att ha astma). Jag tänkte att jag ska lära mig dyka på riktigt. Med tub på ryggen och allt (som genom ett sugrör fast med mer luft). Och idag gjorde jag mitt livs första provdyk. Med komprimerad luft i en tub på ryggen och fenor på fötterna. I en bassäng inomhus. Helt ofarligt. Bortsett från min lätta panikkänsla inombords då. Och tuben är tung. Man bär ett antal tusen liter luft en en sån där tub. Komprimerad 300 gånger. Mycket luft på liten yta. Och det är okej att ha en tung sak på ryggen när man är på land. Men när man kliver i vattnet är det fn inte kul. Känslan av att bli nedtryckt och neddragen under ytan kom rätt fort. Men lämpligt nog kan man fylla västen tuben sitter fast i med luft så den flyter. Så det gäller bara att lära sig att hitta en balans i luften i västen. Ungefär som simblåsan hos fiskar. Så man håller sig på rätt nivå. Viktlöshet är nog en träningssak, själv kände jag mig mest klumpig.

Hur som helst. Att andas bara med munnen och vara helt beroende av en tub på ryggen är lite speciellt. Men jag klarade av det. Och det var inte alls så obehagligt som jag hade föreställt mig. Kanske för att jag varit så inställd mentalt på att göra ett dyk i flera år att jag numera har avdramatiserat hela min klaustrofobi kopplat till andning genom tub. Något helt annat drabbade mig dock. Jag blev sjösjuk. Så in i helsike yr och illamående efter 20 minuters skvalpande ett par meter under ytan. Det var inte något jag hade räknat med. Jag berättade det för instruktören efteråt. Han sa "det gör inget om man spyr i munstycket, det sköljs ut direkt, ingen fara". Tur det. Skulle nog ändå inte vilja vara ute på ett dyk till havs och kräkas och sen bara fortsätta glida runt i spyan... Och efter att ha dykt runt nere på botten i simhallen så är jag lite tveksam till att simma där nåt mer. Flöt runt diverse partiklar av obestämd art.

Vet inte om jag kommer gå någon kurs eller ta något dykcertifikat, men jag är hur som helst väldigt nöjd med att ha testat en gång. Men det botade nog inte min klaustrofobi. Som jag för övrigt tycker är en bra fobi - att bli instängd är oftast inte en bra idé ur överlevnadssynpunkt.

perspektiv på träslöjd

"Perspektiv - en studie av ett nutidsfenomen" säger konstnären.

"En misslyckad julgran i träslöjden" säger jag.

cloud spotting

Ibland tänker jag att man borde göra nåt helt annat. Bara åka runt och fota moln till exempel. Kanske börja med att skaffa medlemsskap i the cloud appreciation society. 

och en sista gång

Bilden i dagens Aftonbladet kan ju inte vara en av de bästa på henne. Det är ju något väldigt Michael Jacksonskt över hennes näsa.

Men nu ska jag sluta racka ner på en som redan ligger. Det är ju inte hennes fel att nån tycker hon ska se ut så där på scen. 

nu är hon förbannad oxå...

...obehagligt. säger jag bara.

det där snygga tangentbordet

...som dessutom är otroligt trevligt att skriva på. Trots att regnar ute igen. Eller det gör det inte men det passade in att skriva så ändå. Och dessutom kommer det säkert börja regna när som helst.

ett av de obehagligaste ansiktena jag vet

det är nåt som bara inte stämmer.

deletekanppen jag saknar

Att jobba på en MacBook är fantastiskt. Kan jag inte bestrida. Men en sak fattar jag inte. Varför ingen “forward delete” knapp? Det underlättar ju hej vilt när man skriver. Jo jag vet att man får det när man trycker fn backspace (i alla fall på min macbook). Men ändå. En liten knapp. Fast det är klart. Prioriteringar. Mitt tangentbord är ju jävligt snyggt. En knapp till hade kanske sabbat det. och jag vänjer mig nog. 

...men hur fan gör man en sidbrytning?

(och om blogger hade velat hade jag även kunnat lägga upp en bild på mitt fina tangentbord oxå. men blogger vill inte. så nu går jag ut i solen igen.)

reserverat för en som hellre dricker kaffet inomhus

Idag är det fint väder ute. Riktigt fint väder med sol och ingen blåst. För att vara den hr staden är det ju nästan sensation att det kan vara både sol OCH inte stormvindar på samma gång. I vanliga fall är det antingen trist, kallt, grått eller regning och inte blåsigt. Eller sol och jävligt blåsigt. men idag var det alltså sol och inte blåsigt. bara det förtjänar ju ett helt eget blogginlägg. Men det var mer till det här inlägget än vädret. Det var så att när vi hade köpt lunch gick vi och letade efter ett lämpligt bord att sitta vid. Vi hittade ett gäng lediga bord. Vi satte oss vid första bästa. Vi noterade en liten markering på bordet. En sån där liten tejpremsa utskriven av en sån där fiffig sak som gör att man kan skriva ut små remsor med text på. För att märka upp saker. För att antingen berätta vad saken är för nåt, men kanske allra vanligast - vem den tillhör. På denna lilla textremsa stod det “bordet är reserverat för elektroniska komponeneter”. Fint tyckte vi. Vi sätter oss här ändå så får väl de elektroniska komponenterna säga till när de behöver det.

Jag har en slags bild av folk som använder såna där apparater vars enda funktion är att skriva ut små tejpremsor som det står saker som “detta bord tillhör adam” på. Jag har en bild av att personer som gillar att markera att saker tillhör dem är ganska anala på ett obra sätt. Och kanske till och med med anlag för att bli lite bittra. Och ganska ofta är det småsura kärringar (oavsett kön) som gillar att vara nedlåtande åt andra när dom gör fel. Och oj så rätt jag hade i det här fallet. Efter att ha suttit där och haft en trevlig lunch i ungefär 15 minuter så kom det ut en kvinna, lets call her kärring. Hon hade den typiska administratör-inom-statliga-myndigheter-uniformen på sig - ganska illasittande ljusa byxor med tillhörande pastellfärgad t-shirt instoppad och inspärrad med hjälp av ett smalt skärp. Lite “käckt ungdomlig klädsel” fast ändå inte riktigt. Och sur var hon. Aggressiv rent av. Det märktes att hon hade laddat lite inför denna konfrontation med oss regelbrytare där ute. Istället för att till exempel säga “Ursäkta men det här bordet är reserverat för vår avdelning, skulle ni kunna flytta på er?” fräste hon snabbt och hetsigt “Kan ni inte läsa - det här bordet är vårt bord!”. Jag svarade att visst kan vi läsa och vi såg att det stod så på bordet men eftersom ingen satt här tänkte vi att vi kunde sitta här tills “elektroniska komponenter” kommer hit och ber oss flytta. “Men vi har faktiskt betalat för det här bordet och vi använder det varje lunch och efter lunch..:” härjade hon vidare. Tror jag då sa något om att jo vår avdelning har sina bord därborta (dock utan reserverat-lappar) men nu gick vi hit för det var närmast men om du vill så flyttar vi givetvis på oss. “Nej gör inte det för all del, vi kan sitta inne och dricka vårt kaffe” snäser hon och vänder ryggen till. Vi suckar och tar våra saker och flyttar oss till nästa bord, som inte är “reserverat för elektroniska komponenter” och som står ett par meter bort. Men då har hon redan demonstrativt marscherat in med sin kaffekopp och stängt dörren. Fem minuter senare kommer ett gäng killar ut och sätter sig vid bordet, tätt efterföljda av bittermaran som blänger på oss. Jag misstänker att hon berättade hela den fruktansvärda bordsstöldshistorien för sina yngre medarbetare för när vi gick förbi dem fem minuter senare så tittade alla på oss jättenoga, en del smålog lite. Jag kunde på nåt sätt höra hennes version av historien om de oförskämda tjejerna där ute, och hur de elektroniska komponenterna i hennes sällskap nog oftare var oss än henne i liknande situationer. Hur som helst är det ju alltid kul att bli påmind om hur barnsliga en del människor kan vara högt upp i åren. Och hur otroligt fånigt det blir att leka bitter martyr - “nej sitt ni kvar så sitter vi inomhus och dricker vårt kaffe!”

en sak som gör mig glad

Trent är inte så dum han. Istället för att som Radiohead och andra låta folk bestämma själva hur mycket de vill betala för senaste skivan så utsätter inte han sig för att bli besviken på sina fans. Istället ger han bort sin musik redan från början. Därför är jag mer än villig att betala extra för att gå på en till NIN konsert. Om det nu skulle bli så att de måste börja försörja sig på det sättet enbart...

kollar på Seattle på tv...

Såg just på Grey's Anatomy. Och i slutet var det fina bilder av Seattle by night. Och då kom jag att tänka på att jag faktiskt ska dit i juni. Seattle. Känns rätt bra. Även om det är en kort resa, och egentligen bara en helg i Seattle. Veckan ska jag ju vara på konferens i Bellevue. Inte riktigt Seattle, men ganska så nära. Men hela harvandet för att boka hotell där var ju inte vad jag hade tänkt mig. Ska det vara så svårt att hitta vettiga hotell till vettiga priser? Och det där med att stanna över helgen - att flyga hem på söndag istället för fredag var 3000kr billigare. Business-restider alltså. När jag fortfarande pluggade hade jag så svårt att begripa det där - att resor och hotell skulle vara lågpris på helgen. Det är ju då folk kan resa tänkte jag. Utan att fatta att de som verkligen reser runt om i världen är dom som reser på arbetstid.

Och jo just det - bilden är snodd/lånad. Uppenbarligen av Tim Knight. Han hade en del fina Seattlebilder.

McAir McHappiness

en sak gjorde mig glad idag i alla fall. Fick ett mail från en av teknikinköpsgubbarna på jobbet. han undrade om jag ville ha svenskt eller engelskt os på "min" macbook air.

och så vaknade jag...

tyckte jag mådde bra idag. Sen blev jag med feber igen. Vad fan ska det vara bra för?! Är så satans jävla less nu att det inte ens finns ord för det. Så därför måste jag skriva det här. Så alla få som läser vet.

saker nån borde säga

-Vi la in nytt golv i vardagsrummet i förra veckan.
- Jasså säger du det?
- Nej det gör jag inte. Du måste ha hört fel.

albert och lsd

Att bli 102 år gammal är ju rätt imponerande. Särskilt om man ägnat några decennier åt att uppfinna LSD.Själv är jag sjukt trött. Och trött på att vara sjuk.