att fika med eller utan sällskap (som man känner)

På film är det ju ganska vanligt att folk sätter sig själva och fikar och läser eller skriver eller bara sitter. Det ser ju väldigt trevligt och mysigt ut. Så trevligt att jag själv funderade på att göra det nån gång. Och jag har gjort det. Försökt läsa eller jobba på fik. Och det är fn helt omöjligt. Fikar man med andra är det lätt att fokusera på sitt eget bord och vad som händer kring det. Är man däremot själv är det väldigt lätt att fastna med örat i andras konversationer... Och det är intressant iofs men oftast inte det man hade tänkt ägna sin egen fikatimma åt. Så jag har lagt av med att fika själv på fik. Om jag inte bara känner för att göra just det . Tjuvlyssna på andras oftast ganska underhållande konversationer. Andra har inte lagt av med det. Som mannen på bilden nedan.Han ensam-fikade minsann. Och ibland prasslade han med lite papper och la till och med ner nåt i ett kuvert, tog upp det igen, fyllde i nån blankett och la ner den i kuvertet igen. Men det var ca 1 minnut och 45 sekunder av hela tiden vi satt där. Resten av tiden ägnade han sig åt att ganska odiskret lyssna på vår konversation. Och höja på ögonbrynen, hånle lite ibland och i allmänhet vara ganska ettrig som lyssnare betraktat. Så därför hänger jag ut honom på bild här. Så ni vet. Om ni ser någon som ser ut som honom komma och sätta sig med en hög papper vid bordet bredvid så se till att prata om underhållande saker. Som att flytta till Jamaica och börja odla maja och öppna en rom-bar. Det uppskattar han.

note to self (och andra alkemister)

Man kan inte göra guld genom att lufta sitt urin ett par dagar innan man kokar det till en tjock pasta och hettar upp det och låter ångorna kondensera i vatten. Däremot får man tuff självlysande fosfor.

Tjoho vad jag är duktig

Ibland förvånar jag mig själv. Som när jag faktiskt blir sugen på något och lagar det. Från början till slut. Och allra mest imponerad blir jag när man faktiskt har alla råvaror hemma...Bara sådär...

Nu ska jag äta.

permobilvåld

Bästa rubriken i aftonbladet idag: "70-åring löpte amok i permobil" och artikeln innehåller formuleringar som "vansinnesfärd", "siktade in sig på" (väktaren) och "gasade" och "försökte köra över". Det hela slutade med att hon blev anmäld för våld mot tjänsteman. Åh vad jag hade velat vara ett ögonvittne till det hela. Jag hade lätt vittnat till tantens fördel.

cykeleffekt

När jag skulle cykla hem idag stod det bara två cyklar kvar i cykelstället som tidigare var överfullt. Den ena var min och den andra inte. Jag kan bara inte förstå varför det alltid ser ut så här när jag ska cykla hem - den enda andra cykeln som är kvar står upptryckt mot min. Är det verkligen bara slump eller är jag utsatt på nåt sätt? De lyckas ju alltid stå så nära att jag måste flytta på den andra cykeln för att kunna låsa upp min. Och oavsett var jag ställer den så ser det i 9 fall av 10 ut så här när jag ska cykla hem...

LaTex my ass

Har fantastiskt kul på jobbet. Verkligen. Loves it.

skog

Vi åkte genom hela Småland idag. Upp från Halland. Genom skogen. Funderade en del på den där skogen och känslan den ger. När jag var liten tyckte jag inte så mycket alls om skogen, bara att det var en självklar del av tillvaron. Man lekte där, gjorde utflykter dit, blev rädd för Mulle, fick lära sig skilja på farlig svamp och bra svamp, trampade på röksvamp, hittade fingersvamp, såg döda ormar, levande ormar, grävlingshål, stenbumblingar som man inte riktigt kunde begripa hur de hamnat där de hamnat... Det fanns oändligt mycket att göra och se och upptäcka i skogen. Sen flyttade jag från skogen. Och sen dess har mitt förhållande till skogen förändrats ganska mycket. Det upptäckte jag igår. När vi åkte längs med den relativt smala vägen kändes det som skogen skulle svälja oss. När jag tittade framåt och uppåt såg jag bara träd och en strimma blå himmel däremellan. När jag tittade ut genom sidofönstret såg jag bara smala ljusstrimmor nere på marken. Skog är mörkt. Oavsett om det är mitt på dagen eller mitt i natten så blir det ju aldrig riktigt ljust där inne. I alla fall inte i barrskog. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd i, eller för skogen när jag var yngre. Jag kände inget obehag. Bara lugn och stillhet. Till och med frihet. Som Ronja och Birk. Idag när skogen tornade sig upp på båda sidor om bilen fick jag närmast en klaustrofobisk känsla. Raka motsatsen till hur jag minns skogen jag träffade Mulle i för första gången. Vet inte hur mycket Twin Peaks spelar in i min skogsrelation men helt betydelselös har nog inte David Lynch varit i min psykologiska utveckling...

Arbetsmoral

För några år sen var jag i Japan. Eller inte Japan så mycket som Tokyo. Där fanns det jobb. Många jobb. Överallt. Fler jobb och arbetsuppgifter än jag någonsin tidigare hade föreställt mig. Från att jag klev av planet på Narita International Airport till det att jag klev ur hissen på 22a våningen på hotellet jag skulle bo fanns det arbetsuppgifter runt omkring mig som någon löste. Jag menar inte att de arbetsuppgifterna hade så mycket med min närvaro att göra (även om en del faktiskt hade det) utan bara att det fanns arbete som någon utförde längs med hela vägen. Och det är väl sånt som håller igång en ekonomi som Japan. Arbete. Av många människor som håller sig ur vägen för varandra. Och ibland tänker jag att jag önskar att jag var en av de där människorna som har en så tydlig roll i ett så tydligt sammanhang.

madonna kissar på mitt läsminne

Har ett återkommande minne. I princip varje gång jag ställer mig i duschen minns jag hela det inledande stycket i en artikel om Madonna som jag läste i nån tidning nån gång i högstadieåldern. "Kissar du i duschen? Det gör jag. Det är bra för fötterna. Kiss är sterilt, det är bra mot liktornar." Det, hävdar journalisten (antagligen i Frida eller OKEJ), är det första Madonna säger till honom när de möts. Sedan fortsätter Madonna med att säga "ja alltså inte stora morgonkissen då, men du vet..." Sen journalistens klämkäcka och världsvana förklaring: "Ja det är sån hon är, världsstjärnan Madonna". Minns inte mycket mer av den artikeln, men jag minns det där. Oerhört tydligt, nästan varje gång jag vrider på duschkranen. Märkligt. En apdålig artikel med en högst tvivelaktig sanningshalt är det tydligaste minnet jag har av allt det jag läste under hela min tonårstid. En jävla Frida/Okej-artikel om en "chockerande frispråkig" Madonna. Det och fragment av några passager ur Nikolaj Gogols Döda själar.

forum för levande historia ger kunskap en ny mening...

Om man inte kan svara på om judar utrotades med hög effektivitet eller bara långsamt plågades ihjäl i Dachau så har man dåliga kunskaper om förintelsen. Bara så alla vet. Och dessutom är man nog lite antisemit också. Och bör inte arbeta som lärare. Och kan man inte svara rätt på exakt hur stor andel av de judiska barnen i Europa som dog under 2a världskriget så ska man nog inte ens tänka på att närma sig en skolsal med intentionen att lära ut något om kriget. Sen spelar det inte så stor roll om du kan redogöra för varenda antisemitisk lag som klubbades igenom innan 1939, eller om du vet hur Sverige tog emot judiska flyktingar innan vita bussarna kom i slutet av kriget. Eller om du kan redogöra för hur Hitler kunde bli utropad till rikskansler i en demokrati och vad det var som gjorde hela hans partipolitik möjlig och hur det relaterar till dagens samhälle. För det kan man ju inte mäta i en enkät. Det är också svårt att mäta hur det känns för både överlevare och nya generationer av människor i Europa att i lokaler för utbildning och kultur mötas av golv med mönster designade en tid då världen såg annorlunda ut.

Om golven finns kvar kanske annat gör det också?

att bara tala i presens om dåtid

Det är ju ganska mycket sport på TV nuförtiden. Även utan OS tycker jag att sport får lite väl stor del av bästa sädningstid på den statliga televisionen. En sak jag noterat under de senaste veckorna är dock att i princip alla svenska idrottsmän och kvinnor måste ha gått i samma språkskola för att förbereda sig på att svara på dumma frågor som "hur känns det" och "vad tänkte du" osv. Oavsett vilken fråga de får så tenderar de alltid att svara i presens. För mig låter det jättekonstigt att prata om sig själv och sina upplevelser i efterhand fast formulera det som att det pågår just nu. "Jag springer framåt innan jag springer bakåt, jag slår in bollen innan jag lägger mig ner, jag glider över häcken och sen sätter jag ner foten, jag känner att benet viker sig..." Men när det gäller sport är det tydligen så man ska prata. Tror jag ska börja mer med det också. "Hur var det på festen igår? - Jo vi äter middag, sedan tar vi en taxi ner till stan och där träffar vi Anna och Johan och de följer med oss in och dricker en öl och gissa om jag är full! Och hej vad vi dansar! Vad gör du igårkväll då?"

Inte fysiskt skadad

Idag skriver lokaltidningen om en våldtäkt igår. Hon som blev våldtagen är en "17-årig kvinna". Bara det. Hur ofta annars refererar man till 17-åringar som "kvinnor"? Men sen kommer ändå höjdpunkten. Inte helt ovanligt för den här typen av händelser säger vakthavande befäl hos polisen att kvinnan "inte är fysiskt skadad". Inte fysiskt skadad? Hon blev våldtagen men "inte fysiskt skadad". Undrar om herr vakthavande befäl kan föreställa sig hur det känns att bli fasthållen och få något uppkört i kroppen som man inte vill ha uppkört i kroppen. När han har fått det och inte tycker att han har blivit fysiskt skadad så kan jag ställa mig där och uttala mig om att han inte blivit fysiskt skadad. Lovar.

Uppdatering: En halvtimme senare har de ändrat till 17-årig flicka istället för kvinna i texten...kanske fler än jag som reagerat.

en besvikelse

Bottenplanet i huset vi bor i består, inte helt överraskande för ett hus i innerstan, av affärslokaler. En av dem, den på hörnet har stått tom ganska länge sen en design/reklambyrå och efterföljande friluftsbutik (tror jag det var) lagt ner. Dock har det pågått någon form av renoveringar eller ombyggnationer där nere under hela det senaste året. Länge trodde jag att möjligen skulle den lilla restaurangen ta över lokalen och bygga ut, men under sommaren blev det klart att så inte var fallet. Jag hade hoppats på något jag skulle kunna tänkas vara intresserad av skulle öppna där. Jag menar en skivbutik eller ett antikvariat eller eller kanske till och med en hälsokostbutik hade jag blivit lite glad av. Faktiskt hade det inte gjort något om det var en massör som öppnade upp mottagning där. Hade inte ens tyckt illa om en frisör (även om det kanske inte är vad som saknas i den här stan). Men vad får vi? 

TADA!

Jajjemän! En nagelsalong! Halleluja!