postumt

Det känns lite konstigt att det redan har hunnit gå ett år sen Heath Ledger dog. Men så är det. Och vad passande då att han nomineras till en Oscar just idag. Fast egentligen är det rätt opassande. Som ett hån på nåt vis. Hade han fått en oscarnominering och alla andra priser för sin Joker om han hade levt? Personligen tycker jag ju att hans Joker är hela behållningen med the Dark Knight. Christian Bales märkliga hes-viskande när han är utklädd till fladdermus är det ju då inte. Är lite besviken över lag på Bales Batman. Eller så är det bara Batman som är en besvikelse till seriehjälte. Och det var han kanske redan innan nyinspelningarna.

saker man inte vet

Igår kväll började jag av nån anledning tänka på the deer hunter och blev helt oförklarligt plötsligt osäker på om det verkligen var Robert De Niro som spelade huvudkaraktären. En sån där konstig tanke man kan få - man vet något så säkert att man plötsligt blir osäker. Så bara för säkerhets skull gick jag in och kollade på imdb.com idag och då började jag läsa mer om John Cazale eftersom jag vid första anblicken inte riktigt kom ihåg hans karaktär. Och jag reagerade på att han hade ett "date of death" samma år som the deer hunter gjordes. Han var tydligen sjuk i skelett cancer och dålig under hela inspelningen men ingen utom regissören visste om det. Och till råga på allt var han förlovad med Meryl Streep (som väl också visste att han var sjuk). Det känns som ganska spektakulära skeenden som man borde vetat om. Men jag antar att det är sånt som är väldigt stort under tiden det händer och sen glöms bort. Inget man pratar om. Annat än som "movie trivia". Men nu vet jag. Däremot vet jag inte varför jag började tänka så mycket på the deer hunter igår kväll. Även om det är en av mina favortifilmer.

Jo jag kollade oxå...

Om man hängde på facebook idag måste det ha varit svårt att undvika att se vilken dag idag var. Barack Obama Inauguration day. Och vid sexsnåret hakade jag också på CNNs livesändning och fick precis igång länken när han svor eden. Och stakade sig. Eller vem det nu var som rörde till det. Lite rörande var det ju. Det är märkligt vilken rockstjärnestatus han har fått de senaste månaderna. Inte som vilken politiker som helst. Det blev  ganska tydligt för mig när jag köpte hans bok "Dreams from my father" och började läsa den på Amsterdams flygplats i början av december. Jag mer eller mindre sträckläste den, på flyget ner, de sena kvällarna  på hotellet och på flyget hem. Och det har aldrig hänt förut - att jag har köpt en bok skriven av någon nu levande politiker och läst med sånt intresse. Men det är ju inte en politiker-bok precis. Det var en fascinerande berättelse om en väldigt annorlunda uppväxt och ett sökande efter sin plats i en ofta obegriplig tillvaro. Hur som helst så  var det starkaste intrycket av den boken känslan av att han som skrivit den är en person som lever i samma värld som jag. Som ser väldigt mycket samma saker som jag tror mig se. Och det förklarar väldigt mycket av rockstjärnestatusen. För hur än George W Bush skulle beskrivit sitt privilegierade liv så skulle jag nog aldrig kunna känna att jag lever i samma värld som han...

stinsen och baggen

Satte mig framför TVn ikväll och råkade hitta the station agent på svt. Det är länge sen jag såg den sist och jag hade glömt hur fantastiskt mycket jag tycker om den. Nu kommer jag ihåg igen. Så bra. På så många vis. Känns som jag kan sova bättre nu när jag sett den igen. Och så är jag glad att Låt den rätte komma in fick bagge för bästa foto. Synd att det inte fanns något pris för bästa skådespelarinsatser av dem under 15. Eller ens 30. Eller ännu bättre - det hade varit så grymt skönt om Kåre Hedebrant (Oscar) hade blivit nominerad till bästa manliga huvudroll och fått det framför näsan på Persbrandt. Då hade jag sovit ännu bättre.

oscar och eli

För ett par år sedan läste jag "Låt den rätte komma in". Jag hade inte hört så mycket om den innan och jag hade väl inga direkta förväntningar på den, men tyckte det var en väldigt bra bok. Det var ju inte precis någon splatter eller skräckbok utan snarare en ganska fint berättad historia om två barn och parallellt med det en historia om ett gäng vuxna som inte gjorde så mycket annat än drack öl, rökte och pratade. Jag minns att jag läste på någon blogg att den var en kass och populistisk bok - ingen riktig skräck eller vampyrberättelse. Jag höll inte riktigt med, eller rättare sagt så minns jag att jag tänkte att den var väl aldrig menad som "riktig" vampyr eller skräckbok. Sen blev den ju film. Och jag hörde många säga att "boken var ju mycket bättre än filmen" (som alltid) och att det saknades så mycket i filmen som fanns i boken. Och det är väl klart det gör det. En bok är inte en film och en film är inte en bok. Det är två skilda medier och skulle man få med alla scener, precis som de är berättade i boken så skulle det bli en väldigt lång film, säkerligen ganska outhärdlig också. Ungefär som att lyssna på en bok istället för att läsa den. Det tar väldigt mycket längre tid och är en helt annan upplevelse än att läsa den. Hur som helst gick vi alltså och såg filmen "Låt den rätte komma in" häromdan och jag måste nog vara lite motvals och säga att filmen är bättre än boken. Om man nu kunde jämföra dem.  Det man kan jämföra är historierna som berättas och i filmen är det ganska tydligt Oscars historia. Och delvis Elis. Men mest Oscars. I boken kommer jag inte ihåg det på samma sätt alls. Och jag gillade den här historien. Och jag gillade valet av scener. Och sättet de var fångade. Och bildspråket. Så jag är mycket nöjd med filmen. Men det är ingen skräckfilm. Inte för mig i alla fall.