asian soul

Fick ett mail idag från en vän som bland annat berättade att enligt en gammal indianhövding så kan själen aldrig färdas snabbare än en människa till häst. Oavsett hur snabbt kroppen reser. Så själsligt är väl jag fortfarande kvar nånstans i asien.

det är kallt och jag är full...

Eller det har i alla fall känts som att jag varit lite lätt berusad de senaste två dagarna. Antar att det är det som kallas jet lag. Och så var man direkt tillbaka i verkligheten och kylan igen. Och på jobbet. På flyget hem kollade jag på film. Massa film. Precis som på vägen bort. Har hunnit se Invasion, the Aviator, 1408, September, Austin Powers, The Bourne Ultimatum, The December Boys, Knocked Up, the Interview, Evan Almighty och The Darjeeling Limited. Och så en del family guy och simpsons och diverse annat. Det är många långa timmars flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Av de filmer jag sett kan jag nog säga att The Darjeeling Limited var en av höjdpunkterna. Eftersom jag råkar gilla Royal Tenenbaums och det finns vissa återkommande drag mellan de två. Annars var de två australiensiska filmerna The December Boys och September sevärda. Något melankoliska men mycket vackra miljöer och fint bilspråk. Men det är lite märkligt att två filmer som kommer ut samtidigt båda fokuserar på tonårspojkar på den australiensiska landsbygden på 60-talet.
1408 var ju inte alls särskilt skrämmande. Men den var inte helt kass. Ganska snygg på många sätt men inte vad jag hade hoppats på. Fast att jag såg den på en liten skärm på ett flygplan kan ju ha gjort mitt intryck av den något förvrängt. The Interview blev jag lite besviken på, mest för att jag hade hört att Steve Buscemis roll skulle vara intressant och bra (han har ju skrivit, producerat och regisserat den oxå). Jag tyckte dock att både han och hon (Sienna Miller) var rätt trista och särskilt hon var totalt överspelad och i mitt tycke inte speciellt trovärdig som karaktär. Nicole Kidman har jag en svaghet för däremot. Så jag kollade på Invasion enbart för att hon fanns med i roll-listan, inte för att den lät som en speciellt kul remake. Tyckte det var en helt okej film, ganska spännande, men jag kunde inte sluta stirra på hennes underläpp som hon spänner på nåt konstigt sätt filmen igenom. Det kan ju aldrig vara ett bra betyg - att man kollar mer på en kroppsdel än på filmen. Inväntar nästa scen bara för att se om hon gör samma grej med munnen där...

packar mig hemåt nu då

Så jag tog en sista sväng runt stan.Var på Sydney museum och hittade snygg fotoutställning och fick lära mig om de första kolonisatörerna (brödtjuvarna och deras fångvaktare) och sen en sista sväng till China town och vintageaffärerna på Crown street. Och nu ska jag packa ihop mig.

sista kvällen i sydney

Imorgon kväll åker jag hem. Det kommer ta ca 25 timmar plus timmarna på diverse flygplatser. Känns lite sådär kul. Något som var betydligt mycket roligare var marknaden vi var på igår. Och att det var varmt och soligt.
Idag har det varit varmt, men inte särskilt soligt. Mest regnigt faktiskt. Så jag har hängt på museum och akvarium istället för ute. Och det var bra. Hade varit ännu bättre om jag var den enda besökaren.
Hade gärna suttit i många timmar och tittat på fiskar, hajar, rockor, maneter och sjögurkor. Det är väldigt rogivande. Och jag fick känna på en sjögurka. Den kändes som en väldigt mjuk svamp. Den bara försvann under fingrarna.Men bäst på akvariet var ändå den gigantiska rockan eller kanske näbbdjuret.

christmas party at bronti beach (eller coogee beach)

Det här med jul känns väldigt avlägset när det är mitt i sommaren. Men inte för folket här nere så klart. Det är blinkande ljus och vinkande tomtar överallt. Men på stranden är det mest surfingbrädor och vågor. Inget juligt. Utom nån enstaka tomteluva här och där.Hur som helst var vi på julfest på en av stränderna i östra sydney idag. Det var mycket trevligt och vattnet var mycket vågigt och ganska lagom varmt. Och solen var mycket varm. Och när solen är varm gör människor konstiga saker. Som att lägga sig mitt ute i den heta sanden och smeta på lite olja och sen fritera sig.Själv stannade jag i skuggan. Mestadels.

saker som gör en glad. pytonorm till exempel

Har haft en mycket lång och utmattande dag som slutade "hemma" på Tudor street nu efter några timmar på Cricketers Arm, och innan det lite mat och öl på Bondi Beach och ännu tidigare Blue Mountains och Featherdale Wildlife park där jag fick bli kramad av en pytonorm och se en vit påfågel . Hur fint som helst. Men nu ska jag sova.Och jag gick tillbaka till ormen för en andra kram. Kunde inte motstå.

finsk tennis, pingviner och antarktis

Igår var min sista dag på Nya Zeeland. Så jag såg till att fylla den med så mycket som möjligt innan jag var tvungen att checka in på flygplatsen vid halv två. Hann med botaniska trädgården, the art centre, lite marknad och så the antarctic centre. Jag fick se små blå pingviner! Mycket små. Och alla hade nån defekt... För de hade inte pingviner bara för turisternas skull. De pingviner som bor på centret är såna folk har hittat ute skadade eller sjuka som inte skulle ha överlevt ute. Och de ägg som läggs på centret placeras ut i det vilda (pingvinerna de har vet inte riktigt hur de ska göra med ägg och ungar tydligen).
Och just det. Jag fick uppleva en antarktisk snöstorm. Tänk er - jag fick stå på riktig snö och uppleva blåst och -25 grader! Okej. har varit med om det förr. Men det var ganska kul att vara därinne och frysa mitt i sommaren.
Och på flygplatsen träffade jag ett finskt par i 80-årsåldern som varit på Nya Zeeland i tio dagar för att delta i en tennisävling för gamla. Han hade kommit sist. Men så var han äldst oxå sa han. Han hade lite svårt att röra sig så han kunde mest ta bollar som kom inom hans räckhåll. Hur grymma som helst var dom. Och sen for jag till Sydney.

skatteflykt och skattevinst

Häromdagen satt var jag ensam på bussen som skulle ut i vildmarken (typ) när jag var på väg för att titta på kiwis. När man är ensam passagerare på bussar här nere tenderar man att få en framträdande roll som lyssnare. Busschauffören hade i det här fallet en hel del intressant att berätta om Christchurch visade det sig. Särskilt om hotellet jag bor på. Jag valde det helt enkelt för att det såg flashigt och snyggt ut på nätet. Och så var det rätt billigt. Minimala rum med mycket snygg design. Bilderna på hemsidan talar ett ganska tydligt språk. När jag kom till hotellet och klev in i mitt rum kändes det ungefär som att kliva in i en mac. Kanske en powerbook. Allt är väldigt macifierat här. Och i loungen där jag sitter nu finns 4 sprillans nya iMac för alla att använda. Gratis.Rummet består i stort sett av en säng och ett litet badrum. Och en stor widescreen TV, en docka för ipod och en mycket underhållande väckarklocka/alltiallokonsol. Och på tvn finns 5 eller 6 olika kanaler med olika "stämningar". Bilder och ljud alltså. Strand, palmer, stormande hav, lugnt hav, brasa osv. Allt med antingen ljudet från det man ser eller någon slags ambient musik. Som matchar the ambient glow man får från under sängen och i duschkabinen (i blått, grönt,rött eller gult, allt efter vad man vill ha). Och tre eller fyra olika kanaler där man kan se hotellets övervakningskameror. Bland annat kan nån från sitt rum just nu sitta och titta på mig där jag sitter i loungen. Eller spionera på vad som händer nere i baren (som är ett rätt happening place för att vara hotellbar).Hur som helst. Det jag skulle berätta var historien om hotellet som busschauffören berättade. Tydligen ägs det här huset av en lokalkändis. Minns ej hans namn. Men han var rätt rik, och skattemyndigheten i Christchurch trodde han hade skumma affärer för sig, krävde honom på pengar (skatter osv), fick inga, gick till domstol. Han blev dömd för nåt skattefiffel men överklagade och vann och fick då även ett stort skadestånd. Det använde han till att köpa upp det här huset, där av en händelse skattemyndigheten hade sitt kontor. Han tvingade skattekontoret att stanna kvar som hyresgäst i 6 månader, sen kastade han ut dom, rev stället och byggde det här hotellet. Snacka om hämndlysten. Och talk of the town.

igår i baren

Satt i baren och internettade igårkväll. Det såg ut ungefär såhär: Och ölen jag drack var organiskt odlad och framställd. Lokalt. Vill ha mer sånt. Och god var den också.Idag har jag varit ute på en halvö utanför Christchurch. Och bränt mig i ansiktet. För solen är stark här nere. Såg även en fågel som på håll såg lite tilltufsad ut. Gick närmare och såg att den hade ingen fot. Det kan nog vara ganska jobbigt att inte ha två fötter när man är fiskmås. Även om man är fin. För de här fiskmåsarna var fina.

svart svan och det där med maoriernas uppvisning

Jag var ute i Willowbank wildlife park idag. Såna parker är i alla mänhet lite trevligare ställen än zoon, eftersom det är lite mer på djurens villkor för det mesta. Bortsett från att de blir uttittade av människor då. Och i parken fanns det svarta svanar och grisar och gibbonapor och annat. Men det jag kom dit för var ju enbart kiwi-fåglarna. Och det fick jag se ett par. Men det tog tid. De är nattdjur och där de var hade de byggt en stor anläggning där de vänt på dygnet. Det var alltså natt därinne. Alltså mycket mörkt och svårt att se. För att inte tala om att fota. Men efter ett tag vänje man sig ju. Och ser dom.På vägen ut mötte jag en kille i maori-krigar-utstyrsel. Han hoppade upp bakom ett gäng turister och skrämde dom. Det var ju en kul grej. Gick förbi en skylt som pekade mot "maori village". Och då kom jag på varför jag får den där bismaken av uppvisningar som den jag var på i Auckland. Det är ju just stället eller platsen de är på. På ett museum, som ett museiföremål. Eller ännu värre som i det här fallet - i en wildlife park. Som att de är vilda djur man ska uppleva i en temapark. Det är ju människor. Jag skulle nog säkert slippa den där bismaken om jag faktiskt fick se dans och sång och krigarskådespel på en vanlig musikscen. På en festival. Eller till och med på en teaterscen om det handlar om ett skådespel om historiska händelser som det ofta är i deras sånger. Om det kunde räknas som en kulturupplevelse, eller en konsert istället för en uppvisning på ett museum eller i en djurpark.

koloniala traditioner och att stämma staten

Igår var jag på Aucklands museum. Kollade på utställning om maorikonst, hantverk, vapen och båtar. Alla de där stereotypiska museumgrejerna. Och det är ju onekligen fascinerande med historiska föremål. Särskilt den 25m långa båten som användes i strid. Kunde bära 100 krigare och var byggt av en enda enorm trädstam. Alltså i ett stycke. Ett riktigt konstnärligt mästerverk. Har även fått lära mig att maorierna var väldigt uppskattade i 2a världskriget. De är nämligen grymma på närkontaktsstrid, vilket tydligen var bra på de platser dit australiensare och nya zeeländare skickades. Och givetvis skickades maorierna ut först. För de var väl expendable. Hur som helst. Många maorier dog och det finns många maorisånger om det. De fick jag höra under en uppvisning sex maorier höll. Det var en grym uppvisning av diverse färdigheter. Men det finns en slags sur kolonial bismak när man går på museum och ser ”uppvisningar av ursprungsbefolkningen”.Även om de verkade trivas på scen och ha väldigt kul precis som vilka andra artister som helst. Och det mesta på museet är ju på deras villkor. För till skillnad från kolonitiden, och från många andra ursprungsbefolkningar världen över så har maorierna en ganska bra ställning här. Kan bero på att de var ett krigarfolk och engelsmännen kunde inte vinna territoriet på annat sätt än genom handel. Till skillnad från i Australien, USA och Sydamerika där man tog det med våld. Men ändå. Maorierna utgör 13% av befolkningen på Nya Zeeland. Och under den tid jag har varit här har min upplevelse varit att de är klart överrepresenterade bland busschaufförer och städare.
En av de absolut roligaste personer jag träffat på den här konferensen hittills har varit Jenny från Department of Labour här på NZ. Grymt rolig, cynisk och intelligent. Och när jag frågade vad hon jobbar med svarade hon att arbetsmässigt jobbar hon med att få organisationer att samarbeta, men att socialt är hon koordinator för sin stam i deras arbete med att förbereda en stämning om landägarskap mot staten. Det är en ganska stor grej som är på gång här. Hur ger man tillbaka stulen mark där det nu bor ca 3000 personer per kvadratkm?

the vulcan café och krabbans nya hem

Har ätit frukost på samma café två morgnar i rad nu. Och idag åt jag lunch där med bara för att jag verkligen gillar stället. Och båda gångerna jag varit där idag har det suttit svenskar vid bordet bredvid. Undrar om det beror på att det finns många svenskar här elelr om svenskar helt enkelt dras till samma saker helt enkelt... Det ena paret pratade till och med om mig och att jag inte fått nån meny än, så man får anta att de inte kunde avgöra att jag var svensk. Det är ju bra det i alla fall.Och den där lilla krabban har nu fått ny bostad. På en strand vid Devonport som ligger mittemot Aucklands innerstad. Det blir nog bra hoppas jag. Men inte lika idylliskt som det var på Waipu beach så klart... (Det är han den vita längst ner till höger på bilden).

fåglar och dumhet på Nya Zeeland

Var på en strand idag. Eller två. Den första var otroligt cool. Lavasand. Svart och len som sammet. Och utsikten är ju inte så dum den heller...Den andra stranden var ganska normal sand på. Men väldigt len den med. Där hittade jag en jättefin snäcka. Och av någon anledning tittade jag aldrig särskilt noga i den. Bara vände på den, antog att den var ett uppspolat lik som alla andra jag hittat. Sen kom jag till hotellet nu ikväll. Den var inte ett lik. Det bor någon i den. Som jag nu har kidnappat in till storstan. Det är ganska illa. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det för jag hinner inte till nån strand imorgon. Kanske imorgon kväll. Men den kanske inte överlever då...För övrigt luktar den gammal rutten fisk.
En annan rätt dum grej att göra var att ta ett kort på en bensinstation uppe i Northland. Jag gillade skylten med Penguin Fishbate. Råkade då öven fota en gängmedlem fick jag veta. Sånt ska man låta bli..
Det där med fåglana får jag ta senare...