Igår blev det nåt fel under vår körning av experimentet. Och jag kom på vad det var som var fel. Det är inte jättunikt, ibland lyser min hjärna faktiskt till och löser problem. Men det som var konstigt var ju hela felsökningsproceduren. Jag fipplade med sladdar, kontakter och filer och kunde inte fatta om det var hårdvaran eller mjukvaran som strulade. I första hand misstänkte jag som vanligt mjukvaran. Det måste vara nåt fel på filen. Men bilden stämde ändå inte. Sen plötsligt hörde jag mig själv säga vad felet var, innan jag ens hade tänkt tanken i hjärnan. Då blev jag förbluffad. Hur kunde min kropp hitta felet innan mitt medvetande gjorde det?
Det var en felkoppling. Enkelt förklarat så är det så här: Vi använder tre system, tre datorer. En dator till varje försöksdeltagare. Det är en blå, en röd och en grön deltagare. Varje deltagare ska använda den dator som hör till deras färg. De kör samma system men ska ha olika information, dvs datorerna kör i princip samma filer fast i tre olika versioner. En röd, en grön och en blå. Det gäller alltså att man kopplar rätt deltagares utrustning till rätt dator. Finurligt nog är de här datorerna placerade i RGB. Röd Grön Blå. Det vet jag. Det gör jag varje morgon. Ställer upp dem och kopplar dem till rätt sladdar. Utom igår. Och nånstans i mitt perifera seende uppfattade jag tydligen att felet berodde på att de verktyg som deltagare Grön hade betedde sig som deltagare Blås verktyg och tvärtom. Så innan jag hann tänka det hade jag börjat byta plats på datorerna/sladdarna. Väldigt märklig utomkroppslig upplevelse. Och av att prata innan man tänker sig för.
