jobblogg

Om man är kvar i det här huset efter sex förändras det. När jag stängde in mig på mitt rum vid halv fem var det fortfarande folk här. Och lamporna var tända. Men en timma senare är det helt annorlunda.

söndag

Inatt/morse när vi kom hem såg det ut såhär:Nästan magiskt. Idag är det bara skit av alltihopa.

Det är nästan mitt fel att OS hålls i Kina i år.

Det ringde någon från Amnesty i Stockholm till mig nyss. Han lät som han var kanske 15. Eller han hade hur som helst en väldigt ljus och ungdomlig röst. Barnslig rent av. Hur som helst berättade han med inlevelse (nja) om Amnestys nya kampanj angående OS i Kina i år. Om hur Kina lovat förbättra villkoren för sin befolkning när det gäller frihet och demokrati. Och om hur det istället har gått helt åt andra hållet, med tvångsavhysningar för att bygga bostäder åt de tävlande som ska bo där under OS. Och hur de fortsätter avrätta folk och fängsla människor för deras politiska övertygelser. Jag vet ju allt det där. Och jag tycker OS-kommitten borde dragit tillbaka tillståndet för dem att arrangera OS redan för två år sedan när det var uppenbart att de inte skulle leva upp till sina löften. Jag håller ju verkligen med parveln som ringde mig och bad om mer pengar. Och jag vet att 40kr i månaden är ett klent och litet bidrag från mig. Klart jag har råd med mer (även fast jag måste erkänna att just den här månaden är jag osäker på om jag har det). Men jag sa att jag måste tänka på det. Mest bara för att jag har en stark inneboende motvilja mot att folk ringer till mig och tigger. Även när det är Amnesty. Det ligger i hela telefongrejen. Jag vill välja själv när och hur jag ger bort mina pengar. Det ska vara jag som ringer till dom. Men besvikelsen i hans tonfall gick ju inte att missa när jag inte gick med på att höja mitt bidrag på en gång. Så nu sitter jag här med dåligt samvete för att OS hålls i Kina och jag inte ger mer än 480 kr om året för att hjälpa Amnesty i deras arbete. Jag är en dålig människa.