yrsel och sånt

Idag har jag gjort en mindre hälsokoll på jobbet. Det vill säga jag har fått reda på mina blodvärden. Blodsockernivåer, kolesterol och blodtryck och sånt. Allt var jättebra fick jag veta. Mycket väl godkänd. Det var ju fint. En sak som tydligen är bra för mitt hjärta i framtiden är att jag har lågt blodtryck. Väldigt lågt. 105/70 var det idag. Men det var ju inte okänt för mig även om jag trodde det var lite högre. Jag blir ju yr flera gånger om dan och speciellt om jag står stilla länge (typexempel är när jag står i kön på Hemköp eller Coop) eller om jag reser mig upp lite för snabbt. Inget jag brukar tänka på så mycket bortsett från när det händer. Det är ju bara så det är - en del får panikångest i matköer, jag blir yr och får tunnelseende ibland. Läste mig nyss till att det främst är unga, långa och smala personer som har lågt blodtryck. Och det är klart - är man lång kanske inte blodet hinner med. Men när man som jag i princip är dvärg på 153cm tycker man ju att det inte borde vara ett så stort problem att få upp blod i huvudet. Trots att man har lågt blodtryck.

tålamod

Efter ca 30 minuters köande på ticnet så fick jag äntligen boka biljetter. Hann iofs göra en massa på de där 30 minuterna. Tog en dusch, åt frukost, kollade mail och en del annat. Så tiden var ju inte helt bortkastad. Fast det är dyrt med arenakonserter. Jaja. En gång i livet vill jag ju se spektaklet that is Madonna så det får vara värt det...

vegetarisk korma

Blir med jämna mellanrum väldigt sugen på vegetarisk korma. Idag tänkte jag att eftersom nu den enda indiska restaurangen i den här stan inte har det på menyn (hur kan de INTE ha det på menyn?) så skulle jag leta rätt på ett recept och laga själv. Det brukar ju inte vara så svårt, man hittar ju i princip alla recept på nätet. Men icke. Varenda recept på svenska sidor där de påstår att man tillagar en korma innehåller raden "En burk kormasås" och "vänd ner grönsakerna i kormasåsen". Ungefär som att "kormasås" är en krydda och att när man letar recept på korma så undrar man hur man gör när man lägger ner grönsaker i en färdig sås. Jahopp. Hittade till och med en blogg som hänvisade till ett recept ur en receptbok där de skrev "en burk kormasås". Så väldigt idiotiskt. Tur att det i resten av världen finns mer begåvade receptskrivare...

Kate och Leo

Var just och såg Revolutionary Road och den var faktiskt precis så bra som alla recensenter påstått de senaste dagarna... Har visserligen inte läst en enda recension eftersom sånt ofta kan förstöra en filmupplevelse. Det är dock svårt att undvika att se rubrikerna och antalet plus eller stjärnor en större filmproduktion får. Jag var trots betygen (eller kanske på grund av dem) lite tveksam till filmen. Och jag tror det beror på att jag för nån vecka sen råkade slötitta på The life of David Gale på tv. Kate Winslet spelar ju den väldigt självgoda och väldigt dramaqueen-aktiga journalisten i den filmen. Gillar inte hennes karaktär alls. På något vis. Så jag började fundera på om jag verkligen gillade henne som skådis. Hade fått för mig att hon var en sådan där som jag gillade. Som Nicole Kidman. De där kvinnliga storskådisarna som jag hade höga tankar om. De som var undantagen i Hollywoodsoppan. Ända till Nicole började botoxa pannan och spruta in fett i sina perfekta tunna läppar, och till jag såg Kate spela Betsey Jones. Nicole har fotfarande inte fått upprättesle hos mig (som om hon behöver det...) men när det gäller Kate så tror jag nu verkligen att det bara handlade om att hon hade en väldigt otacksam karaktär att spela när hon var Betsey Jones. En sån där person man verkligen inte gillar. Eller "man" förresten. Det var kanske mest jag som inte gillade henne. Men i Revolutionary Road glömde jag nästan helt bort hur irriterande jag tyckte att hon var. Hon var nästan fantastisk. Eller kanske var det bara hennes karaktär som var det.

är det bara jag

eller ser den här killen lite otäck ut?

Ibland får man vänta länge på uppföljaren. Läste Svärdet och spiran för evigheters evighet sen. Tror till och med det kan ha varit i tidiga tonår. Det var en sån där mastodontlång bok på över 1000 sidor och jag kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag var klar med den. Ungefär på samma sätt som det var med Trägudars land triologin. Och nu ligger äntligen uppföljaren här. Dessvärre mitt bland en massa andra böcker som jag redan påbörjat men inte avslutat. Får väl se vad som fångar mig mest nu så här ett halvt liv senare...

postumt

Det känns lite konstigt att det redan har hunnit gå ett år sen Heath Ledger dog. Men så är det. Och vad passande då att han nomineras till en Oscar just idag. Fast egentligen är det rätt opassande. Som ett hån på nåt vis. Hade han fått en oscarnominering och alla andra priser för sin Joker om han hade levt? Personligen tycker jag ju att hans Joker är hela behållningen med the Dark Knight. Christian Bales märkliga hes-viskande när han är utklädd till fladdermus är det ju då inte. Är lite besviken över lag på Bales Batman. Eller så är det bara Batman som är en besvikelse till seriehjälte. Och det var han kanske redan innan nyinspelningarna.

saker man inte vet

Igår kväll började jag av nån anledning tänka på the deer hunter och blev helt oförklarligt plötsligt osäker på om det verkligen var Robert De Niro som spelade huvudkaraktären. En sån där konstig tanke man kan få - man vet något så säkert att man plötsligt blir osäker. Så bara för säkerhets skull gick jag in och kollade på imdb.com idag och då började jag läsa mer om John Cazale eftersom jag vid första anblicken inte riktigt kom ihåg hans karaktär. Och jag reagerade på att han hade ett "date of death" samma år som the deer hunter gjordes. Han var tydligen sjuk i skelett cancer och dålig under hela inspelningen men ingen utom regissören visste om det. Och till råga på allt var han förlovad med Meryl Streep (som väl också visste att han var sjuk). Det känns som ganska spektakulära skeenden som man borde vetat om. Men jag antar att det är sånt som är väldigt stort under tiden det händer och sen glöms bort. Inget man pratar om. Annat än som "movie trivia". Men nu vet jag. Däremot vet jag inte varför jag började tänka så mycket på the deer hunter igår kväll. Även om det är en av mina favortifilmer.

Jo jag kollade oxå...

Om man hängde på facebook idag måste det ha varit svårt att undvika att se vilken dag idag var. Barack Obama Inauguration day. Och vid sexsnåret hakade jag också på CNNs livesändning och fick precis igång länken när han svor eden. Och stakade sig. Eller vem det nu var som rörde till det. Lite rörande var det ju. Det är märkligt vilken rockstjärnestatus han har fått de senaste månaderna. Inte som vilken politiker som helst. Det blev  ganska tydligt för mig när jag köpte hans bok "Dreams from my father" och började läsa den på Amsterdams flygplats i början av december. Jag mer eller mindre sträckläste den, på flyget ner, de sena kvällarna  på hotellet och på flyget hem. Och det har aldrig hänt förut - att jag har köpt en bok skriven av någon nu levande politiker och läst med sånt intresse. Men det är ju inte en politiker-bok precis. Det var en fascinerande berättelse om en väldigt annorlunda uppväxt och ett sökande efter sin plats i en ofta obegriplig tillvaro. Hur som helst så  var det starkaste intrycket av den boken känslan av att han som skrivit den är en person som lever i samma värld som jag. Som ser väldigt mycket samma saker som jag tror mig se. Och det förklarar väldigt mycket av rockstjärnestatusen. För hur än George W Bush skulle beskrivit sitt privilegierade liv så skulle jag nog aldrig kunna känna att jag lever i samma värld som han...

stinsen och baggen

Satte mig framför TVn ikväll och råkade hitta the station agent på svt. Det är länge sen jag såg den sist och jag hade glömt hur fantastiskt mycket jag tycker om den. Nu kommer jag ihåg igen. Så bra. På så många vis. Känns som jag kan sova bättre nu när jag sett den igen. Och så är jag glad att Låt den rätte komma in fick bagge för bästa foto. Synd att det inte fanns något pris för bästa skådespelarinsatser av dem under 15. Eller ens 30. Eller ännu bättre - det hade varit så grymt skönt om Kåre Hedebrant (Oscar) hade blivit nominerad till bästa manliga huvudroll och fått det framför näsan på Persbrandt. Då hade jag sovit ännu bättre.

oscar och eli

För ett par år sedan läste jag "Låt den rätte komma in". Jag hade inte hört så mycket om den innan och jag hade väl inga direkta förväntningar på den, men tyckte det var en väldigt bra bok. Det var ju inte precis någon splatter eller skräckbok utan snarare en ganska fint berättad historia om två barn och parallellt med det en historia om ett gäng vuxna som inte gjorde så mycket annat än drack öl, rökte och pratade. Jag minns att jag läste på någon blogg att den var en kass och populistisk bok - ingen riktig skräck eller vampyrberättelse. Jag höll inte riktigt med, eller rättare sagt så minns jag att jag tänkte att den var väl aldrig menad som "riktig" vampyr eller skräckbok. Sen blev den ju film. Och jag hörde många säga att "boken var ju mycket bättre än filmen" (som alltid) och att det saknades så mycket i filmen som fanns i boken. Och det är väl klart det gör det. En bok är inte en film och en film är inte en bok. Det är två skilda medier och skulle man få med alla scener, precis som de är berättade i boken så skulle det bli en väldigt lång film, säkerligen ganska outhärdlig också. Ungefär som att lyssna på en bok istället för att läsa den. Det tar väldigt mycket längre tid och är en helt annan upplevelse än att läsa den. Hur som helst gick vi alltså och såg filmen "Låt den rätte komma in" häromdan och jag måste nog vara lite motvals och säga att filmen är bättre än boken. Om man nu kunde jämföra dem.  Det man kan jämföra är historierna som berättas och i filmen är det ganska tydligt Oscars historia. Och delvis Elis. Men mest Oscars. I boken kommer jag inte ihåg det på samma sätt alls. Och jag gillade den här historien. Och jag gillade valet av scener. Och sättet de var fångade. Och bildspråket. Så jag är mycket nöjd med filmen. Men det är ingen skräckfilm. Inte för mig i alla fall.

not spicy my ass

Var i Little India idag. Det var fint. Lite som att gå rakt in i en annan värld bara för ett ögonblick. Efter att ha letat och hittat tempel, diskuterat pris på rökelse och sidenkläder i barnstorlek hittade jag en vegetarisk restaurang. Jag frågade om de hade något som inte var så jättestarkt. "yes yes - we don't have spicy here, others have spicy. We don't do spicy here!". Så jag satte mig och beställde en vegetable bryani och en mangolassi. Och maten kom och såg fantastiskt god ut. Och billig var den. Men ack så olika uppfattning man kan ha om "not spicy". Tårarna rann men det är väl bara bra för hälsan antar jag.

dom andra

Singapore växer så det knakar. De är fyra och en halv miljoner människor här nu men regeringen strävar efter att nå åtta miljoner inom de närmaste åren. Men om folk ska flytta hit krävs det att något lockar dem hit. Så man bygger. Nya shoppingcentrum, nya nöjesparker, nya öar med sandstränder, nya skyskrapor... Och det är någon som bygger dom. På morgonen och eftermiddagen ser man överallt hur de lågavlönade kroppsarbetarna som knappast kan betala en hyra i den här stan fraktas runt på lastbilsflak. I Singapore kan man få 500 dollar i böter om man inte har säkerhetsbältet på sig. Det räddar nog liv. Men vissa liv är tydligen mindre värda att rädda.  Inga säkerhetsbälten i sikte.

Uppdatering: Tydligen har de inte ens råd med förorten (om det nu fanns nån sån) heller. En stor del av kroppsarbetarna är från Malaysia som är drygt 2 mil bort. Att ta sig några mil på en igenkorkad motorväg genom två gränsstationer i rusningstrafik tar tid. 4-5 timmar varje morgon och varje kväll. 

tea time

Bara en liten notering - om man har stora tunnliknande saker till teet och kaffet så kan det vara en idé att inte låta tepåsarna ligga i konstant. Efter ett tag tenderar det att bli väldigt bittert. Det är alltså te på bilden. Inte kaffe. 

Och kakorna måste man ju äta. Fantastiska färger och de smakade lite som de ser ut. Antagligen håller de sig mjuka i ca två år också.

köldknäppar

Det absolut bästa med att vara i Singapore är för mig värmen. Och luften. Den är så fuktig att man inte bryr sig om att det regnar. Och regnet är ändå så varmt att det dunstar från kroppen innan man hinner bry sig. Men en sak förstör min upplevelse av värmen och det är den förbannade kylan så fort man kliver in i en buss, taxi eller går in i ett hus. Luftkonditionering i full fart överallt. Kanske är det inte så mycket kallare inomhus här än hemma, men skillnaden från utomhus är desto större. Särskilt när man klär sig lite efter värmen utomhus. Hur som helst - utan koftan på här inne i konferenslokalerna hade jag nog blivit ganska förkyld.

Och sen en rolig grej som just hände. Det där med uttal. Henry Fuchs höll en presentation om vad som hänt i VR området sen Sutherlands vision av "the ultimate display" från 1965 och han presenterades som Henry Fuck. Det lät fint.

Lite allvar nu då

Här är ett urval av förmiddagens höjdpunkter när det gäller presentationsbilder. 

Annars var lunchbuffen över all förväntan. Massa stekt limeris och tofu och sen för köttätarna en hel massa annat. Har blivit mycket stekt ris för mig på sistone. Åt det till frukost igår med. Stekt olivris från thai-köket i foodcourten nära hotellet. Och vattenmelon.

Nu ska jag koncentrera mig lite på visualisering av protein-protein dockning som tydligen är ett problem som nu har lösts.

saker som är bra med pool på taket

Jo alltså hotellet jag bor på här har ju pool. På taket så klart. Den är inte djup. Men jag är ju inte lång så det gör inget. Går att simma runt i alldeles utmärkt. Det har jag gjort. Två gånger idag. En gång före frukost och en när jag kom tillbaka från min båtutflykt runt öarna. Det är fint att kunna simma i en pool i december. Utomhus. Mycket fint.

om ändå

När man är på besök på andra universitet eller arbetsplatser kan man ibland få känslan av att "visst skulle det vara mycket roligare att gå till jobbet om det såg ut så här?"

Eller?

Kolonial frukoststämning

Det finns en känsla som kanske är lite svår att undvika om man sett många amerikanska krigsfilmer om Vietnamkriget eller Koreakriget eller sydostasien under 2a världskriget. Nu under frukosten fick jag den. Satt och åt och tittade på frukostbuffen och alla gäster. Mestadels europeer som blev servade av asiater medan en glittrig julgran står mitt på buffebordet och amerikanska julsånger skvala i bakgrunden. Samtidigt är luften lite tropisk, det har regnat under natten och lär regna i eftermiddag/kväll igen och det är redan väldigt varmt. Det är som en scen man sett för många gånger. Ett hopp tillbaka i tiden till en verklighet jag aldrig upplevt. Som att man är där och vilken stund som helst kommer ett gäng skräniga amerikanska 19-åriga soldater, eller en grupp franska diplomater, eller Robin Williams. Men inga av de europeeiska gästerna behandlar personalen dåligt. Däremot hunsar en kinesisk hotellgäst runt en av servitörerna.

Stekt ris till frukost är helt klart en underskattad företeelse för övrigt.

Jesus och objektiviteten

Läser just nu en bok om Jesus och vad man egentligen kan veta om honom som historisk person. En ganska så omfattande men (antagligen av utrymmesskäl) ytlig genomgång av all teologisk forskning på ämnet sen Jesus tid. Igår läste jag en formulering om att försöka hitta det som var personen Jesus, utan mirakler och övernaturliga krafter, som var otroligt bra: "Man skalade bort lager på lager som när man rensar en igenrasad brunn. Efter ett tag skymtar botten. När man lutar sig över kanten tror man sig se den historiske Jesus - men man ser bara sin egen spegelbild." Det är ju precis så det är med all "objektiv" forskning. Den är egentligen bara en spegling av forskarens egna ideal. Och egentligen så finns det ju ingen objektivitet, utan bara olika sätt att framföra sina åsikter. Vilket är precis det jag sysslar med varenda arbetsdag. Och kanske på fritiden också...