tålamod

Efter ca 30 minuters köande på ticnet så fick jag äntligen boka biljetter. Hann iofs göra en massa på de där 30 minuterna. Tog en dusch, åt frukost, kollade mail och en del annat. Så tiden var ju inte helt bortkastad. Fast det är dyrt med arenakonserter. Jaja. En gång i livet vill jag ju se spektaklet that is Madonna så det får vara värt det...

30 sekunder av terapi kanske behövs

Var inne på en blogg där någon hade lagt upp den här videon: 

A beautiful Lie med 30 seconds to Mars alltså. Och alltid när jag hör den här låten ser jag den sista minuten av The Descent innanför ögonlocken.  (Och klippet nedan kan sabba filmupplevelsen om man inte har sett filmen men faktiskt vill göra det...Då kan man kolla på trailern istället.)

Och jag vet precis varför. Efter att ha sett den filmen på bio gick jag hem och la mig och lyssnade på den skivan och lyckades somna och drömde om filmen (troligvis just till den låten) och sen dess kan jag inte alls lyssna på den låten på samma sätt. Den är helt och hållet förknippad med den där hopplösheten i slutsekvensen av den filmen. Även om jag numera vet att det inte var slutet - det kommer så klart en uppföljare så hon tog sig kanske ut till slut...

halvbegåvad krönika i aftonbladet

Fredrik Virtanen skriver (eller översätter en Blender artikel) om överskattade döda musiker i Aftonbladet idag. Håller med till viss del om en del av de namn han droppar. Tupac tror jag definitivt är överskattad. Kanske till och med Kurt Cobain av den enkla anledningen att jag redan då det begav sig gillade Foo Fighters debutplatta mycket mer än Nirvanas alster. Fast det fick jag göra i smyg. Man ville ju inte häda. Och Dave Grohl är ju inte död så honom kan man ju inte geniförklara. Sen är det väl den där faktorn att om man dör i tid så hinner man ju inte spotta ur sig 10-15 skivor med ungefär samma innehåll som det man blev geniförklarad för första gången... Som Rolling Stones. Eller Metallica.

Men tusan heller att jag går med på att Jimi Hendrix var en halvbegåvning.

musikpersonlighet

I DN rapporterar de idag om forskning som visar att musiksmak är en spegling av personlighet. Eller tvärtom. Det kändes ju inte så nytt. Och scoopet enligt dem är att heavy metal och klassisk musik i princip drar till sig samma personligheter. Vad var scoopet i det? Det är ju i princip samma musik, bara i olika tempo med olika instrument. Och oftast mer sång i den ena genren... Men det allra roligaste med det var ändå att indiepopfolk skulle vara osäkra och abetsskygga och varken snälla eller generösa. Tur att jag lyssnar på så många olika typer av musik då. Tar bara till mig de positiva egenskaperna ur alla kategorier. Så jag är en hårt arbetande kreativ person med hyfsad självkänsla. Men jag är nog inte så utåtriktad. Det tror jag däremot hiphopterroristen nedanför är.

en skugga av mig själv

Är trött idag. Och jag jag hade fel om bästa NIN konserten. Vid lite eftertanke så måste det ändå ha varit första gången jag såg dem som var den bästa. Just för att det var första gången. Och för att tiden då de fortfarande var allt jag lyssnade på dygnet runt var alldeles nyss då. Och för att jag aldrig riktigt hade trott att jag skulle få höra dem annat än på skiva. Men så kom de till Roskilde. Det var en känslosam upplevelse. Så den var nog starkare. Men objektivt kanske ljusspektaklet i tisdags var mycket bättre än på Roskildefestivalen 2000. Men känslan är en helt annan sak.
dagens bästa: värmen
dagens soundtrack: NIN på hjärnan
nattens dröm: Igår natt drömde jag att Bore kom tillbaka. Men han var röd istället för vit. Och det gjorde inget för jag var bara så glad att se honom. Och Kattis sa "ibland kommer de tillbaka" och log.

gamla rävar II

Dagens och kvällens soundtrack:
Den bästa avslutningen på semestern. Tredje gången jag ser dem live och kanske den bästa. Just nu är den bäst eftersom den var nyss. Och nu är ju alltid bättre än då. Oftast.

Dagens sämsta: felkörning och bilkö. Och att jag nu ska gå och lägga mig och ställa väckarklockan på 0600.

Gwen Stefani och riddarna

Av någon anledning känner jag mig strangely attracted till Gwen Stefani. Och till riddare.Riddarna kan nog lätt förklaras med tidig exponering till Ivanhoe. Eller snarare Brian de Bois-Guilbert. För vem vill egentligen ha mesproppen Ivanhoe som inte kunde välja rätt tjej bara för att hon inte var av samma adliga (och religiösa) börd som han själv. Brian de Bois-Guilbert däremot. Han offrade ju allt. Vilken superhjälte. Synd bara att han var ett svin oxå.
Dagens soundtrack hittills: Gwen Stefani - The sweet escape och ännu mer Filip och Fredrik.