Det finns en känsla som kanske är lite svår att undvika om man sett många amerikanska krigsfilmer om Vietnamkriget eller Koreakriget eller sydostasien under 2a världskriget. Nu under frukosten fick jag den. Satt och åt och tittade på frukostbuffen och alla gäster. Mestadels europeer som blev servade av asiater medan en glittrig julgran står mitt på buffebordet och amerikanska julsånger skvala i bakgrunden. Samtidigt är luften lite tropisk, det har regnat under natten och lär regna i eftermiddag/kväll igen och det är redan väldigt varmt. Det är som en scen man sett för många gånger. Ett hopp tillbaka i tiden till en verklighet jag aldrig upplevt. Som att man är där och vilken stund som helst kommer ett gäng skräniga amerikanska 19-åriga soldater, eller en grupp franska diplomater, eller Robin Williams. Men inga av de europeeiska gästerna behandlar personalen dåligt. Däremot hunsar en kinesisk hotellgäst runt en av servitörerna.
Stekt ris till frukost är helt klart en underskattad företeelse för övrigt.
1 comment:
Troligen har man sett en hel del Singapor i filmer utan att man direkt vet om det. Det är nog ett lätt sätt att skapa lite Kina också på den tiden det var uteslutet att få spela in film där.
Det var som när vi besökte Los Angeles första gången - man tyckte sig ha varit på flera ställen där förut. Mycket var så välbekant.
Post a Comment