Det är i alla fall många som påstår att dykning är det närmaste man kommer att vara viktlös. Jag har alltid varit paniskt klaustrofobisk. Bara tanken på att vara instängd gör att jag får lite svårt att andas. Så jag tänker inte på det. En annan sak som gör mig lite andnödd är djupt vatten. Stort vatten. Havet alltså. Den där filmen om det där slavskeppet, Amistad, kommer jag mest ihåg för en scen - den där de kedjar ihop slavarna och kastar dem över bord för att det inte finns tilllräckligt med mat. De filmas både över och under ytan när de drar varandra ner i djupet och mörkret. Det mår jag dåligt av att tänka på. Särskilt när man vet att det faktiskt har hänt. Flera gånger om genom historien. Men det kommer sannolikt inte att hända mig. Men jag är ändå rädd för att vara instängd och dras ner under vatten. Egentligen är det väl samma sak - att inte ha kontroll, att inte få luft och inte kunna göra något åt det. Att vara fast i ett trångt utrymme eller fast under vattenytan.
Hur som helst så kände jag mig väldigt tveksam till påståendet att dyka är frihet. Att vara under vatten. Beroende av en tub med komprimerad luft. Inget alternativ. Måste andas i munstycket. Det känns klaustrofobiskt. Så en gång för länge sedan bestämde jag mig (som så många andra) att jag skulle bota alla mina fobier genom att utsätta mig för dom. Har dock inga som helst planer på att låta mig bli instängd någonstans. Däremot så fick jag en idé i huvudet för några år sedan (som nog hänger ihop med den obehagliga upplevelsen att andas genom ett sugrör för att känna hur det känns att ha astma). Jag tänkte att jag ska lära mig dyka på riktigt. Med tub på ryggen och allt (som genom ett sugrör fast med mer luft). Och idag gjorde jag mitt livs första provdyk. Med komprimerad luft i en tub på ryggen och fenor på fötterna. I en bassäng inomhus. Helt ofarligt. Bortsett från min lätta panikkänsla inombords då. Och tuben är tung. Man bär ett antal tusen liter luft en en sån där tub. Komprimerad 300 gånger. Mycket luft på liten yta. Och det är okej att ha en tung sak på ryggen när man är på land. Men när man kliver i vattnet är det fn inte kul. Känslan av att bli nedtryckt och neddragen under ytan kom rätt fort. Men lämpligt nog kan man fylla västen tuben sitter fast i med luft så den flyter. Så det gäller bara att lära sig att hitta en balans i luften i västen. Ungefär som simblåsan hos fiskar. Så man håller sig på rätt nivå. Viktlöshet är nog en träningssak, själv kände jag mig mest klumpig.
Hur som helst. Att andas bara med munnen och vara helt beroende av en tub på ryggen är lite speciellt. Men jag klarade av det. Och det var inte alls så obehagligt som jag hade föreställt mig. Kanske för att jag varit så inställd mentalt på att göra ett dyk i flera år att jag numera har avdramatiserat hela min klaustrofobi kopplat till andning genom tub. Något helt annat drabbade mig dock. Jag blev sjösjuk. Så in i helsike yr och illamående efter 20 minuters skvalpande ett par meter under ytan. Det var inte något jag hade räknat med. Jag berättade det för instruktören efteråt. Han sa "det gör inget om man spyr i munstycket, det sköljs ut direkt, ingen fara". Tur det. Skulle nog ändå inte vilja vara ute på ett dyk till havs och kräkas och sen bara fortsätta glida runt i spyan... Och efter att ha dykt runt nere på botten i simhallen så är jag lite tveksam till att simma där nåt mer. Flöt runt diverse partiklar av obestämd art.
Vet inte om jag kommer gå någon kurs eller ta något dykcertifikat, men jag är hur som helst väldigt nöjd med att ha testat en gång. Men det botade nog inte min klaustrofobi. Som jag för övrigt tycker är en bra fobi - att bli instängd är oftast inte en bra idé ur överlevnadssynpunkt.
Och bra bilder blev det ju inte.
