TSA approved morgonpromenad

Nu ska jag strax äta min sista frukost här (rostat bröd med jordnötssmör är ju inte vad jag brukar börja dagen med annars så det kanske är lika bra att jag byter frukostställe nu). Gick en sista sväng runt marknaden. Lite tomt innan allt folk kommer. Till en av de fantastiska nyheter som tillkommit på resor till/från USA hör ju den att man inte får låsa sina väskor som man checkar in. Och gör man det och de bestämmer sig för att öppna den i säkerhetskontrollen så får man ingen som helst ersättning för förstörda eller försvunna saker. En sak man kan göra för att undvika att de ska ha sönder väskan är att köpa ett lås som är godkänt av Transport Security Administration. Så de kan öppna när de vill. Najs. Antar att låstillverkarna hoppar av glädje. Köpte ett i alla fall.

a walk on the wild side.typ.

Idag var det inte solsken och hetta. Hade bestämt mig för att hitta Jimi Hendrix. Det gjorde jag. Gick länge. Ut från de mer folktäta områdena och in i... hm... mer utmanade kvarter. Jimi bor sedan 1997 mittemot Seattle Central Community College. 

Det är säkert ett trevligt område. Om man inte jämför med Pike Place där jag är just nu. Jag försökte i min hjärna jämföra med nåt annat. Harlem kanske. Eller södra delarna av Dallas. Men det hjäpte inte. Kände mig väldigt otrygg fast klockan bara var 10 på förmiddagen. Det är lixom ödsligt utanför stadskärnan. De enda som man möter gående är ju de som inte har bil. Oftast för att de inte har råd med bil och inte för att de vill göra naturen en tjänst. Andra man möter är ju de som sitter stilla. De som inte har råd med bil eller boende. Eller de som rör sig väldigt ryckigt och ofta gärna ackomanjerar ryckigheten med egenkomponerade språkliga konstruktioner samtidigt som de ser in i sig själva eller rakt igenom den de möter. Eller de som börjar gasta "Oh baby I could love you for a long time!" och sen vicka illustrativt på höfterna när man går förbi.

Så även om jag gillar Jimi så gillade jag inte känslan av att vara väldigt liten och ensam. Så jag tog aldrig fram stora kameran, utan knäppte lite snabba bilder innan jag lite överdrivet stressat gick tillbaka till de mer folktäta delarna av Seattle igen. Och på vägen tillbaka såg jag för övrigt vad som kan vara de sämst placerade balkongerna i Seattle. Gissar att parkeringshuset inte stod där när de sålde lägenheterna på de lägre våningarna....

Sen hittade jag även en flyttfirma. 

Och jag är helt övertygad om att de där kvarteren statistiskt sett är lika säkra som vilka andra som helst i Seattle, men ibland känns det bara inte så tryggt som det rent logiskt borde göra.

twin peaks country...

Hittar inte riktigt rätt ord just nu för att beskriva gårdagens utflykt, så ni får kolla på bilderna istället. Men pajen var god. Och jag snodde en bit av the big log. Och Twin peaks är North Bend på kartan. Men the Great Northern Hotel heter Salish Lodge och ligger vid Snoqualmie Falls. Om nån undrar.

som i en film. fast på riktigt.

Idag stannade bilen jag åkte i vid ett rödljus. Vi stod stilla ett tag precis bredvid en bil som stod parkerad utanför en restaurang. En man öppnade dörren och klev ur bilen åt vårt mitt håll. Jag satt i baksätet på bilen och fönstrena var tonade så han såg väl inte att det satt nån där. Men jag satt där bara några decimeter från honom. Jag såg inte hans ansikte, bara hans mittenparti upp till axlarna ungefär. Han hade skjorta och fina tatueringar längs med hela underarmarna. Efter att ha dragit upp byxorna lite som folk gör när de just klivit ur en bil stoppade han plånboken i bakfickan. Sen sträckte han sig in i bilen igen och tog fram en pistol och stoppade ner den i byxorna och slätade ut skjortan över den innan han gick in i restaurangen. Som den mest naturliga sak i världen. Ungefär så naturligt som det verkar i hollywoodproducerade filmer. För mig var det dock inte så naturligt. Upptäckte att jag faktiskt blev ganska skakig av det hela. Fast han inte såg mig och fast det var mitt på blanka dan mitt i centrala Seattle. Men bara vetskapen att det i det här landet finns beväpnade människor överallt gör mig lite nervös. Varför behöver man en pistol nerstucken i brallan när man går in på ett fik?

Och sen var allt jag kunde tänka på - varför hade jag inte kameran redo? Det hade ju blivit en asgrym bild... 

grönland minsann

Flygrutten mellan Amsterdam och Seattle är ganska grym - över grönland och Kanada och Klippiga Bergen. Som sightseeing på vägen. Men en del dötid blir det ju över molnen. Då kollar man på film till exempel. Och KLM har inte ett bra utbud. Men det kan jag skriva om en annan gång för nu har jag knappt sovit sen i fredagsmorse och har lyckats hålla mig vaken nästan till vettig kvällstid här. Eller jag skulle väl knappast gå och lägga mig före nio i vanliga fall men just nu känns det berättigat.