skip to main |
skip to sidebar
Det blir ju ett satans liv så fort det stormar lite eller snöar för mycket så att elledningar går sönder eller slits av eller något annat orsakar strömavbrott i det här landet. Det skrivs spaltmeter och stora rubriker pryder aftonbladet om de stackars landsortsborna som blir utan ström och ersättning ska alla få om strömmen är borta ett par timmar. Samtidigt ska vi vara energisnåla och spara el.
I Nepal sparar man inte på elen. Där ransonerar man. Så det är strömavbrott varje dag där. I flera timmar. Flera gånger. Strömmen är på i perioder om kanske tre timmar i taget. Sedan avstängd tre, fyra, fem timmar. Allt enligt något slags rullande schema som gör att någonstans finns det alltid el i landet. Och jag förmodar att kungapalatset (avsatta eller ej) inte kanske drabbas. Hur som helst är det bara så det är. Man är utan ström för det mesta och får organisera sitt liv efter det. Och det funkar. Till och med en sån strömälskare som jag vande mig på ett par dagar och det är faktiskt ganska trevligt att bara ha levande ljus på kvällarna och vakna när solen går upp. Även om det blir tidigt på morgonen. Och tänk vad mycket energi som sparas...
Längre ner på den gata som vi bodde i Pokhara satt det en kvinna och arbetade varje dag, utom den dagen jag hade bestämt mig för att fråga om jag fick ta en bild på henne (det är alltså inte kvinnan på bilden). Hur som helst så är det så att i Nepal finns inga rullstensåsar eller grustag eller småsten som malts sönder av inlandsisen för tusentals år sedan. I Nepal måste man hacka stora stenar till mindre om man behöver grus och småsten. Och den här kvinnan som satt längre ner på gatan, hon hackade stora stenar till mindre varje dag. Från det att solen gick upp tills solen gick ner. Med jämna mellanrum kom män och småpratade lite och drack Nepali-tea med henne och lämnade fler stora stenar och hämtade småstenarna till ett bygge längre bort medan hon återgick till att hacka sten. För det slitet får hon 10 kr varje dag. 10 kr. Igår när jag skulle ta tåget hem från Uppsala köpte jag en yoghurt på Hemköp. En liten med müsli i locket. Den kostade 10:50. Ibland är det svårt att inte tänka på hur konstig världen är.
så läste jag och såg lite recensioner av 3:10 to Yuma nu i dagarna. Jag hade inte hört talas om den när jag såg den bland alternativen på flyget mellan Kathmandu och Doha, men jag läste den korta beskrivningen och var tvungen att se den. Och jag måste ju säga att den var helt klart värd tiden. För min del blev det ett lätt val i och med att Christian Bale var med och han har något väldigt magiskt över sig och har haft ända sen Swing Kids. Och det höll i den här filmen också. Den var grymt spännande, även om hela den typiska storyn om manlig, nästan homoerotisk, beundran och respekt ibland riskerar att drivas lite väl långt...
Hade så många planer när jag satt på flyget hem från Kathmandu... Skulle blogga om en hel massa saker. Sen kom jag hem. Hade sjukt mycket att göra och så blev jag sjuk. Så sen gick dagarna och jag mådde för illa för att ens titta på en dator, sen var det den här veckan. Och den första halvan av den var lite för fullbokad för att hinna nåt annat än det nödvändigaste på jobbet. Och bra mådde jag fortfarande inte. Men sen igår är jag ett halvt ton lättare. Mår inte apkasst längre (och det tackar jag inte praktikantläkaren på vårdcentralen för) och jag är klar med mitt lic-seminarium och nu kan jag äntligen tänka på bilderna och texterna från Nepal igen. Satte mig ner framför Lightroom för tre timmar sen. Har hunnit med en bråkdel av bilderna...så klart... men det kommer...
Berget ovan är Nilgiri i Himalaya. Runt 7000 m högt. Kan man nästan inte tro...
daremot sa finns det inte fler bilvagar an de som syns pa google maps. man gar har. och aker motorcykel. och kossor och oxar ar heliga och finns overallt. och lekade barn. finns sa mycket att fotografera overallt och det gor jag. men eftersom min resvaska inte kommit hit an sa har jag inte nagra batteriladdare sa vi far val se hur lange batterierna haller ut. och att ladda upp bilder kan vi glomma har. Internet finns pa lite stallen runt om, men det rader ju elransonering i landet sa man far ha lite tur att komma at en dator nar strommen finns och bandbredden tillater inga bilduppladdningr at nat hall. Har ju tur som kan skriva text..
Igar kom vi hit efter 5-6 timmar bilresa fran kathmandu (otroligt vad mycket det finns att se pa vagen) och direkt nar vi kom fram blev vi medsvepta till skolan dar vara vardar jobbar och fick presentera oss pa fredagssamlingen framfor alla barnen. Sen blev vi gaster pa ett brollop med en sisadar 800 gaster dar vi fick trycka rod farg i pannan pa ett mycket uttrakat men vackert brudpar och sedan donera lite pengar (typ 5 svenska kr...) och sedan ata hur mycket fantastiskt god mat vi ville och dansa med barnen (men INTE appladera). Hur kul som helst.
Idag ska jag forsoka hitta lite klader att byta till, och sa planerar vi att under veckan besoka ett tibetanskt flyktiglager (de bjuder garna in till deras tempel som ar fantastiskt vackra), men vi vill aven hinna med lite varma kallor i bergen och kanske besok pa nagot av SOS barnbyars omraden har.
men ganska varmt. Resan hit har ju varit lang och lite av en fars. Borjade med forseningar pa arlanda. tva timmar ungefar pa grund av dimma pa heathrow. Och val oa olanet fick vi sitta och vanta pa en start slot i ytterligare 40 minuter. Sa nar vi kom till heathrow hade vi en timma for incheckning pa nasta flight och det hade kunnat funka om inte for tva saker1. vi fick vanta i planet ca 20 minuter innan det fick en ledig plats sa vi kunde ga av2. sur tjej i sakerhetskontrollenJag var sa klart stressad i sakerhetskontrollen och glomde ta ut en vattenflaska ur vaskan. Sa da var de tvugna att plocka ut allt i vaskan och soka igenom varenda grej. Hon gjorde det hela sa utstuderat langsamt att det var sanslost. I slow motion plockade hon ut sak efter sak och tittade pa den och korde en metalldetektor over dom. Till och med planboken oppnade hon och gick igenom. Alla objektiv skulle plockas upp och tittas pa och hon bara hanlog. Kan man gissa att hon hatar sitt jobb och sitt liv och vill agna sig at att javlas med folk som reser nanstans och garna se till att de missar sina anslutningar? For det gjorde vi. Sa klart. Och den forsta vi pratade med pa Heathrows servicecenter om det stirrade bara pa oss som ett fan. Helt ohjalpsam och sa ga till gaten. Det gjorde vi. Till ingen nytta. Efter ett antal turer hamnade vi till slut pa nasta flyg till Doha och har ar vi nu. Ett antal timmar forsenade. Men forsta gangen for mig i ett emirat. Ratt kul. Varmt och fuktigt ar det.
på google maps i alla fall...men det är väl mest berg antar jag...
Hade ju en liten olycka med mitt objektiv i Adelaide i november. Den resulterade i det här:
Sen var planen att jag skulle åtgärda det så fort jag kom hem igen. Det gjorde jag så klart inte. Så jag har i två månaders tid fotat med ett objektiv som är lite tillknycklat och utan filter eftersom jag inte fick bort ringen, utan bara glaset efter mycket pillande över en soptunna där på stranden i Australien. Igår kom jag på att det bara var en dag till innan jag ska åka till Nepal. Så illa kvickt stressade jag ner till den ena av två fotobutiker i stan där jag faktiskt tror att de kan något om foto och kameror och fick där ett tips på en verkstad. Ringde dem idag och de hjälpte mig bända bort ringen på fem minuter. Helt gratis. Så oväntat med människor som anstränger sig lite för att hjälpa andra utan att vilja ha något tillbaka. Blev väldigt glad. Så glad att jag skickade in en dagens ros i lokaltidningen. Hur som helst, nu har jag putsat obkjektivet och fått dit nytt UV-filter (ville eg ha ett polariserande så klart men de är så attans dyra nere på stan). Och nu ser hon ut så här:
Bortse från den kackiga bilden. Kompaktkameran gillar inte att fota i mörker utan blixt. Men det gör jag.
Eller inte så vilda. Mest stressade. Försöker göra klart allt som ska göras klart och så samtidigt fixa med grejer till resan på onsdag. Det går sådär... Och så är det det där med objektivet som jag borde fixat för länge sen. Det gjorde jag inte så nu står jag här ett och ett halvt dygn innan jag ska åka och har ett objektiv med bucklig kant och trasigt UV-filter...
Och så var man där igen. Och kollade på kent. En bra konsert så klart (det är ju trots allt kent). En av de saker jag tänkte mest på var att Jocke Berg blir mer och mer lik Dave Gahan för varje gång jag ser dom. Eller så är det ren inbillning. Han har nog alltid rört sig på det viset. Bara att han nu även är lika popsyntsmal som förebilden en gång var och det har han ju inte alltid varit. 
Men musiken har ju inte alltid varit riktigt lika syntig heller. De gjorde en fantastiskt bra version av dom andra. Uppsnabbad och just syntig, och övergången från om du var här var otroligt snygg. Som att de två låtarna alltid har varit gjorda för varandra. Det var faktiskt inte alls samma konsert som i Stockholm i november. Publiken var helt annorlunda och reagerade på helt andra låtar. Som Lollo uttryckte det - "här på landsbygden är man nog lite mainstream...hehe" Eller så var bara publiken avsevärt mycket yngre. Men kent älskade den här publiken också.
Det kan vara den smalaste toalett jag varit på. Men när utrymmet är litet kan man trolla med speglar. Fast det hjälper nog inte om man är storväxt och fastnar med axlarna mellan ena sidans vägg och toapappershållaren på andra sidan.
Inte mycket bloggande har det blivit på sista tiden. Jag har jobbat istället. Nästan hela tiden. Förutom förra helgen när jag åkte till Dublin och bland annat hittade denna toalett, Oscar Wilde på en sten och bystiga Maggie i ett gathörn. O så en pint guinness eller två på gamla bryggeriet mitt i stan. De har ett 8000-årigt hyreskontrakt på de byggnaderna. Ganska fördelaktigt.
Det är också intressant hur man kan fylla ett helt museum på 6 våningar med så lite information. Efter att ha gått igenom det hela och hamnat högst uppe i skybaren så har man inte fått veta en enda grej mer än det man kan läsa på en ölburk. Jo förresten - att all jäst som används i guinness är besläktat med den jäst som bryggde de den första pinten på.
Om man är kvar i det här huset efter sex förändras det. När jag stängde in mig på mitt rum vid halv fem var det fortfarande folk här. Och lamporna var tända. Men en timma senare är det helt annorlunda.
Inatt/morse när vi kom hem såg det ut såhär:
Nästan magiskt. Idag är det bara skit av alltihopa.
Det ringde någon från Amnesty i Stockholm till mig nyss. Han lät som han var kanske 15. Eller han hade hur som helst en väldigt ljus och ungdomlig röst. Barnslig rent av. Hur som helst berättade han med inlevelse (nja) om Amnestys nya kampanj angående OS i Kina i år. Om hur Kina lovat förbättra villkoren för sin befolkning när det gäller frihet och demokrati. Och om hur det istället har gått helt åt andra hållet, med tvångsavhysningar för att bygga bostäder åt de tävlande som ska bo där under OS. Och hur de fortsätter avrätta folk och fängsla människor för deras politiska övertygelser. Jag vet ju allt det där. Och jag tycker OS-kommitten borde dragit tillbaka tillståndet för dem att arrangera OS redan för två år sedan när det var uppenbart att de inte skulle leva upp till sina löften. Jag håller ju verkligen med parveln som ringde mig och bad om mer pengar. Och jag vet att 40kr i månaden är ett klent och litet bidrag från mig. Klart jag har råd med mer (även fast jag måste erkänna att just den här månaden är jag osäker på om jag har det). Men jag sa att jag måste tänka på det. Mest bara för att jag har en stark inneboende motvilja mot att folk ringer till mig och tigger. Även när det är Amnesty. Det ligger i hela telefongrejen. Jag vill välja själv när och hur jag ger bort mina pengar. Det ska vara jag som ringer till dom. Men besvikelsen i hans tonfall gick ju inte att missa när jag inte gick med på att höja mitt bidrag på en gång. Så nu sitter jag här med dåligt samvete för att OS hålls i Kina och jag inte ger mer än 480 kr om året för att hjälpa Amnesty i deras arbete. Jag är en dålig människa.
Fick ett mail idag från en vän som bland annat berättade att enligt en gammal indianhövding så kan själen aldrig färdas snabbare än en människa till häst. Oavsett hur snabbt kroppen reser. Så själsligt är väl jag fortfarande kvar nånstans i asien.
Eller det har i alla fall känts som att jag varit lite lätt berusad de senaste två dagarna. Antar att det är det som kallas jet lag. Och så var man direkt tillbaka i verkligheten och kylan igen. Och på jobbet. På flyget hem kollade jag på film.
Massa film. Precis som på vägen bort. 
Har hunnit se Invasion, the Aviator, 1408, September, Austin Powers, The Bourne Ultimatum, The December Boys, Knocked Up, the Interview, Evan Almighty och The Darjeeling Limited. Och så en del family guy och simpsons och diverse annat. Det är många långa timmars flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Av de filmer jag sett kan jag nog säga att The Darjeeling Limited var en av höjdpunkterna. Eftersom jag råkar gilla Royal Tenenbaums och det finns vissa återkommande drag mellan de två. Annars var de två australiensiska filmerna The December Boys och September sevärda. Något melankoliska men mycket vackra miljöer och fint bilspråk. Men det är lite märkligt att två filmer som kommer ut samtidigt båda fokuserar på tonårspojkar på den australiensiska landsbygden på 60-talet.
1408 var ju inte alls särskilt skrämmande. Men den var inte helt kass. Ganska snygg på många sätt men inte vad jag hade hoppats på. Fast att jag såg den på en liten skärm på ett flygplan kan ju ha gjort mitt intryck av den något förvrängt. The Interview blev jag lite besviken på, mest för att jag hade hört att Steve Buscemis roll skulle vara intressant och bra (han har ju skrivit, producerat och regisserat den oxå). Jag tyckte dock att både han och hon (Sienna Miller) var rätt trista och särskilt hon var totalt överspelad och i mitt tycke inte speciellt trovärdig som karaktär. Nicole Kidman har jag en svaghet för däremot. Så jag kollade på Invasion enbart för att hon fanns med i roll-listan, inte för att den lät som en speciellt kul remake. Tyckte det var en helt okej film, ganska spännande, men jag kunde inte sluta stirra på hennes underläpp som hon spänner på nåt konstigt sätt filmen igenom. Det kan ju aldrig vara ett bra betyg - att man kollar mer på en kroppsdel än på filmen. Inväntar nästa scen bara för att se om hon gör samma grej med munnen där...
Så jag tog en sista sväng runt stan.
Var på Sydney museum och hittade snygg fotoutställning och fick lära mig om de första kolonisatörerna (brödtjuvarna och deras fångvaktare) och sen en sista sväng till China town och vintageaffärerna på Crown street. Och nu ska jag packa ihop mig.
Det bor väldigt många tibetaner i Nepal. I något som för 50 år sedan kanske var flyktingläger men som numera är permanenta boplatser. Som vilka andra områden som helst, bortsett från att människorna som bor där har lite mindre att säga till om, har lite sämre livsvillkor och lite svårare att försörja sig. Och inga rättigheter. Eftersom den numera avsatta kungen i Nepal hade nära band till den kinesiska regimen så har livet gjorts lite onödigt svårt för tibetaner i Nepal. De får inte inneha anställning, de får inte starta eget företag, idka affärsverksamhet och givetvis inte rösta.
På 80-talet fanns en stor inkomskälla för nepalesiska tibetaner - mattor. Handknutna vackra mattor som gick till export till europa, USA och resten av i-världen. Men IKEA köper inga handknutna mattor. Numera har de svårt att försörja sig på vävhantverket. Men det finns kvar. Och människorna som väver dem finns kvar.
Det som inte finns kvar idag är turisterna. Vi fick veta att Nepal vanligtvis har runt 200 000 turister per år. Det senaste året har det kommit 5000 turister. En turist kan försörja 8 nepaleser ett år med sitt besök. Det är alltså ganska många nepaleser som blivit utan jobb och inkomst när turisterna inte längre kom till deras restauranger, åkte i deras taxibilar, sov på deras hotell, köpte deras tyger och sjalar och hyrde deras arbetskraft och bärhjälp till vandringar bland bergen. Jag gissar att bilderna från Kathmandu i DN igår inte bidrar till att öka turistflödet till Nepal. Och kanske än mindre till Tibet. Men till Kina kan vi åka minsann. För OS "förenar" som den svenske IOK-gubben sa på morgonTV imorse... jomenvisst.
