ett troll med wild mood swings

Var ju på konsert igår igen. The Cure på hovet. Och Fredrik Strage var också där. Han skrev om det idag i DN. Och jag tycker han gör en väldigt bra analys av kvällen. Robert Smith var glad, såg ut som ett penntroll och musikaliskt var konserten helt bipolär. Precis som cure är.I övrigt kan jag väl så här i efterhand (och under konserten) medge att det inte var så lyckat att övertala någon som inte gillar cure (läs kär sambo) att gå på en curekonsert. Tre timmars spelning kan bli lite mycket då. Jag fick inte alls samma känsla som sist jag såg dem på hovet. Men den gången satte de hela stämningen för konserten med att inleda med den otroligt vackra och svulstiga Plainsong. Inte helt upptempo precis. Minns inte heller att de avslutade med att spela nästan alla hits från boys don't cry/three imaginary boys den gången. Det gjorde de nu. Och det var ganska lyckat. Men underligt nog kom aldrig friday I'm in love (om jag inte hade nån kortvarig blackout), trots att de enligt Strages beräkning spelade hela 36 låtar. Saknade den inte speciellt mycket. Däremot hade de gärna fått spela Plainsong. För mig var nog höjdpunkterna pictures of you och killing an arab. Även om han inte sjöng arab.Idag var vi på Andy Warhol utställningen på moderna museet. Vi kom dit vid elva och då var det ganska okej med utrymme och ingen kö direkt. När vi gick därifrån två timmar senare var det kö långt utanför dörrarna och packat med folk och det var rena huggsexan om att komma över de förvaringsskåp vi lämnade... Det var lätt ångestskapande. Gillar inte fullproppade museer. Vill helst att de ska vara öde och folktomma.
Utställningen var helt klart värt inträdet (även om jag fortfarande tycker att det ska vara gratis att gå på museum) och hade vi haft mer tid skulle jag gärna suttit och sett alla videofilmer där inne. Förutom Sleep. Den tvingades vi se en halvtimme av på filmkunskapen i gymnasiet och det var ju en av de tråkigaste halvtimmarna i mitt liv. Men jag medger att det är ganska nyskapande konst...