skog

Vi åkte genom hela Småland idag. Upp från Halland. Genom skogen. Funderade en del på den där skogen och känslan den ger. När jag var liten tyckte jag inte så mycket alls om skogen, bara att det var en självklar del av tillvaron. Man lekte där, gjorde utflykter dit, blev rädd för Mulle, fick lära sig skilja på farlig svamp och bra svamp, trampade på röksvamp, hittade fingersvamp, såg döda ormar, levande ormar, grävlingshål, stenbumblingar som man inte riktigt kunde begripa hur de hamnat där de hamnat... Det fanns oändligt mycket att göra och se och upptäcka i skogen. Sen flyttade jag från skogen. Och sen dess har mitt förhållande till skogen förändrats ganska mycket. Det upptäckte jag igår. När vi åkte längs med den relativt smala vägen kändes det som skogen skulle svälja oss. När jag tittade framåt och uppåt såg jag bara träd och en strimma blå himmel däremellan. När jag tittade ut genom sidofönstret såg jag bara smala ljusstrimmor nere på marken. Skog är mörkt. Oavsett om det är mitt på dagen eller mitt i natten så blir det ju aldrig riktigt ljust där inne. I alla fall inte i barrskog. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd i, eller för skogen när jag var yngre. Jag kände inget obehag. Bara lugn och stillhet. Till och med frihet. Som Ronja och Birk. Idag när skogen tornade sig upp på båda sidor om bilen fick jag närmast en klaustrofobisk känsla. Raka motsatsen till hur jag minns skogen jag träffade Mulle i för första gången. Vet inte hur mycket Twin Peaks spelar in i min skogsrelation men helt betydelselös har nog inte David Lynch varit i min psykologiska utveckling...