svart svan och det där med maoriernas uppvisning

Jag var ute i Willowbank wildlife park idag. Såna parker är i alla mänhet lite trevligare ställen än zoon, eftersom det är lite mer på djurens villkor för det mesta. Bortsett från att de blir uttittade av människor då. Och i parken fanns det svarta svanar och grisar och gibbonapor och annat. Men det jag kom dit för var ju enbart kiwi-fåglarna. Och det fick jag se ett par. Men det tog tid. De är nattdjur och där de var hade de byggt en stor anläggning där de vänt på dygnet. Det var alltså natt därinne. Alltså mycket mörkt och svårt att se. För att inte tala om att fota. Men efter ett tag vänje man sig ju. Och ser dom.På vägen ut mötte jag en kille i maori-krigar-utstyrsel. Han hoppade upp bakom ett gäng turister och skrämde dom. Det var ju en kul grej. Gick förbi en skylt som pekade mot "maori village". Och då kom jag på varför jag får den där bismaken av uppvisningar som den jag var på i Auckland. Det är ju just stället eller platsen de är på. På ett museum, som ett museiföremål. Eller ännu värre som i det här fallet - i en wildlife park. Som att de är vilda djur man ska uppleva i en temapark. Det är ju människor. Jag skulle nog säkert slippa den där bismaken om jag faktiskt fick se dans och sång och krigarskådespel på en vanlig musikscen. På en festival. Eller till och med på en teaterscen om det handlar om ett skådespel om historiska händelser som det ofta är i deras sånger. Om det kunde räknas som en kulturupplevelse, eller en konsert istället för en uppvisning på ett museum eller i en djurpark.