reserverat för en som hellre dricker kaffet inomhus

Idag är det fint väder ute. Riktigt fint väder med sol och ingen blåst. För att vara den hr staden är det ju nästan sensation att det kan vara både sol OCH inte stormvindar på samma gång. I vanliga fall är det antingen trist, kallt, grått eller regning och inte blåsigt. Eller sol och jävligt blåsigt. men idag var det alltså sol och inte blåsigt. bara det förtjänar ju ett helt eget blogginlägg. Men det var mer till det här inlägget än vädret. Det var så att när vi hade köpt lunch gick vi och letade efter ett lämpligt bord att sitta vid. Vi hittade ett gäng lediga bord. Vi satte oss vid första bästa. Vi noterade en liten markering på bordet. En sån där liten tejpremsa utskriven av en sån där fiffig sak som gör att man kan skriva ut små remsor med text på. För att märka upp saker. För att antingen berätta vad saken är för nåt, men kanske allra vanligast - vem den tillhör. På denna lilla textremsa stod det “bordet är reserverat för elektroniska komponeneter”. Fint tyckte vi. Vi sätter oss här ändå så får väl de elektroniska komponenterna säga till när de behöver det.

Jag har en slags bild av folk som använder såna där apparater vars enda funktion är att skriva ut små tejpremsor som det står saker som “detta bord tillhör adam” på. Jag har en bild av att personer som gillar att markera att saker tillhör dem är ganska anala på ett obra sätt. Och kanske till och med med anlag för att bli lite bittra. Och ganska ofta är det småsura kärringar (oavsett kön) som gillar att vara nedlåtande åt andra när dom gör fel. Och oj så rätt jag hade i det här fallet. Efter att ha suttit där och haft en trevlig lunch i ungefär 15 minuter så kom det ut en kvinna, lets call her kärring. Hon hade den typiska administratör-inom-statliga-myndigheter-uniformen på sig - ganska illasittande ljusa byxor med tillhörande pastellfärgad t-shirt instoppad och inspärrad med hjälp av ett smalt skärp. Lite “käckt ungdomlig klädsel” fast ändå inte riktigt. Och sur var hon. Aggressiv rent av. Det märktes att hon hade laddat lite inför denna konfrontation med oss regelbrytare där ute. Istället för att till exempel säga “Ursäkta men det här bordet är reserverat för vår avdelning, skulle ni kunna flytta på er?” fräste hon snabbt och hetsigt “Kan ni inte läsa - det här bordet är vårt bord!”. Jag svarade att visst kan vi läsa och vi såg att det stod så på bordet men eftersom ingen satt här tänkte vi att vi kunde sitta här tills “elektroniska komponenter” kommer hit och ber oss flytta. “Men vi har faktiskt betalat för det här bordet och vi använder det varje lunch och efter lunch..:” härjade hon vidare. Tror jag då sa något om att jo vår avdelning har sina bord därborta (dock utan reserverat-lappar) men nu gick vi hit för det var närmast men om du vill så flyttar vi givetvis på oss. “Nej gör inte det för all del, vi kan sitta inne och dricka vårt kaffe” snäser hon och vänder ryggen till. Vi suckar och tar våra saker och flyttar oss till nästa bord, som inte är “reserverat för elektroniska komponenter” och som står ett par meter bort. Men då har hon redan demonstrativt marscherat in med sin kaffekopp och stängt dörren. Fem minuter senare kommer ett gäng killar ut och sätter sig vid bordet, tätt efterföljda av bittermaran som blänger på oss. Jag misstänker att hon berättade hela den fruktansvärda bordsstöldshistorien för sina yngre medarbetare för när vi gick förbi dem fem minuter senare så tittade alla på oss jättenoga, en del smålog lite. Jag kunde på nåt sätt höra hennes version av historien om de oförskämda tjejerna där ute, och hur de elektroniska komponenterna i hennes sällskap nog oftare var oss än henne i liknande situationer. Hur som helst är det ju alltid kul att bli påmind om hur barnsliga en del människor kan vara högt upp i åren. Och hur otroligt fånigt det blir att leka bitter martyr - “nej sitt ni kvar så sitter vi inomhus och dricker vårt kaffe!”