dykning är frihet

Det är i alla fall många som påstår att dykning är det närmaste man kommer att vara viktlös. Jag har alltid varit paniskt klaustrofobisk. Bara tanken på att vara instängd gör att jag får lite svårt att andas. Så jag tänker inte på det. En annan sak som gör mig lite andnödd är djupt vatten. Stort vatten. Havet alltså. Den där filmen om det där slavskeppet, Amistad, kommer jag mest ihåg för en scen - den där de kedjar ihop slavarna och kastar dem över bord för att det inte finns tilllräckligt med mat. De filmas både över och under ytan när de drar varandra ner i djupet och mörkret. Det mår jag dåligt av att tänka på. Särskilt när man vet att det faktiskt har hänt. Flera gånger om genom historien. Men det kommer sannolikt inte att hända mig. Men jag är ändå rädd för att vara instängd och dras ner under vatten. Egentligen är det väl samma sak - att inte ha kontroll, att inte få luft och inte kunna göra något åt det. Att vara fast i ett trångt utrymme eller fast under vattenytan.

Hur som helst så kände jag mig väldigt tveksam till påståendet att dyka är frihet. Att vara under vatten. Beroende av en tub med komprimerad luft. Inget alternativ. Måste andas i munstycket. Det känns klaustrofobiskt. Så en gång för länge sedan bestämde jag mig (som så många andra) att jag skulle bota alla mina fobier genom att utsätta mig för dom. Har dock inga som helst planer på att låta mig bli instängd någonstans. Däremot så fick jag en idé i huvudet för några år sedan (som nog hänger ihop med den obehagliga upplevelsen att andas genom ett sugrör för att känna hur det känns att ha astma). Jag tänkte att jag ska lära mig dyka på riktigt. Med tub på ryggen och allt (som genom ett sugrör fast med mer luft). Och idag gjorde jag mitt livs första provdyk. Med komprimerad luft i en tub på ryggen och fenor på fötterna. I en bassäng inomhus. Helt ofarligt. Bortsett från min lätta panikkänsla inombords då. Och tuben är tung. Man bär ett antal tusen liter luft en en sån där tub. Komprimerad 300 gånger. Mycket luft på liten yta. Och det är okej att ha en tung sak på ryggen när man är på land. Men när man kliver i vattnet är det fn inte kul. Känslan av att bli nedtryckt och neddragen under ytan kom rätt fort. Men lämpligt nog kan man fylla västen tuben sitter fast i med luft så den flyter. Så det gäller bara att lära sig att hitta en balans i luften i västen. Ungefär som simblåsan hos fiskar. Så man håller sig på rätt nivå. Viktlöshet är nog en träningssak, själv kände jag mig mest klumpig.

Hur som helst. Att andas bara med munnen och vara helt beroende av en tub på ryggen är lite speciellt. Men jag klarade av det. Och det var inte alls så obehagligt som jag hade föreställt mig. Kanske för att jag varit så inställd mentalt på att göra ett dyk i flera år att jag numera har avdramatiserat hela min klaustrofobi kopplat till andning genom tub. Något helt annat drabbade mig dock. Jag blev sjösjuk. Så in i helsike yr och illamående efter 20 minuters skvalpande ett par meter under ytan. Det var inte något jag hade räknat med. Jag berättade det för instruktören efteråt. Han sa "det gör inget om man spyr i munstycket, det sköljs ut direkt, ingen fara". Tur det. Skulle nog ändå inte vilja vara ute på ett dyk till havs och kräkas och sen bara fortsätta glida runt i spyan... Och efter att ha dykt runt nere på botten i simhallen så är jag lite tveksam till att simma där nåt mer. Flöt runt diverse partiklar av obestämd art.

Vet inte om jag kommer gå någon kurs eller ta något dykcertifikat, men jag är hur som helst väldigt nöjd med att ha testat en gång. Men det botade nog inte min klaustrofobi. Som jag för övrigt tycker är en bra fobi - att bli instängd är oftast inte en bra idé ur överlevnadssynpunkt.

perspektiv på träslöjd

"Perspektiv - en studie av ett nutidsfenomen" säger konstnären.

"En misslyckad julgran i träslöjden" säger jag.

cloud spotting

Ibland tänker jag att man borde göra nåt helt annat. Bara åka runt och fota moln till exempel. Kanske börja med att skaffa medlemsskap i the cloud appreciation society. 

och en sista gång

Bilden i dagens Aftonbladet kan ju inte vara en av de bästa på henne. Det är ju något väldigt Michael Jacksonskt över hennes näsa.

Men nu ska jag sluta racka ner på en som redan ligger. Det är ju inte hennes fel att nån tycker hon ska se ut så där på scen. 

nu är hon förbannad oxå...

...obehagligt. säger jag bara.

det där snygga tangentbordet

...som dessutom är otroligt trevligt att skriva på. Trots att regnar ute igen. Eller det gör det inte men det passade in att skriva så ändå. Och dessutom kommer det säkert börja regna när som helst.

ett av de obehagligaste ansiktena jag vet

det är nåt som bara inte stämmer.

deletekanppen jag saknar

Att jobba på en MacBook är fantastiskt. Kan jag inte bestrida. Men en sak fattar jag inte. Varför ingen “forward delete” knapp? Det underlättar ju hej vilt när man skriver. Jo jag vet att man får det när man trycker fn backspace (i alla fall på min macbook). Men ändå. En liten knapp. Fast det är klart. Prioriteringar. Mitt tangentbord är ju jävligt snyggt. En knapp till hade kanske sabbat det. och jag vänjer mig nog. 

...men hur fan gör man en sidbrytning?

(och om blogger hade velat hade jag även kunnat lägga upp en bild på mitt fina tangentbord oxå. men blogger vill inte. så nu går jag ut i solen igen.)

reserverat för en som hellre dricker kaffet inomhus

Idag är det fint väder ute. Riktigt fint väder med sol och ingen blåst. För att vara den hr staden är det ju nästan sensation att det kan vara både sol OCH inte stormvindar på samma gång. I vanliga fall är det antingen trist, kallt, grått eller regning och inte blåsigt. Eller sol och jävligt blåsigt. men idag var det alltså sol och inte blåsigt. bara det förtjänar ju ett helt eget blogginlägg. Men det var mer till det här inlägget än vädret. Det var så att när vi hade köpt lunch gick vi och letade efter ett lämpligt bord att sitta vid. Vi hittade ett gäng lediga bord. Vi satte oss vid första bästa. Vi noterade en liten markering på bordet. En sån där liten tejpremsa utskriven av en sån där fiffig sak som gör att man kan skriva ut små remsor med text på. För att märka upp saker. För att antingen berätta vad saken är för nåt, men kanske allra vanligast - vem den tillhör. På denna lilla textremsa stod det “bordet är reserverat för elektroniska komponeneter”. Fint tyckte vi. Vi sätter oss här ändå så får väl de elektroniska komponenterna säga till när de behöver det.

Jag har en slags bild av folk som använder såna där apparater vars enda funktion är att skriva ut små tejpremsor som det står saker som “detta bord tillhör adam” på. Jag har en bild av att personer som gillar att markera att saker tillhör dem är ganska anala på ett obra sätt. Och kanske till och med med anlag för att bli lite bittra. Och ganska ofta är det småsura kärringar (oavsett kön) som gillar att vara nedlåtande åt andra när dom gör fel. Och oj så rätt jag hade i det här fallet. Efter att ha suttit där och haft en trevlig lunch i ungefär 15 minuter så kom det ut en kvinna, lets call her kärring. Hon hade den typiska administratör-inom-statliga-myndigheter-uniformen på sig - ganska illasittande ljusa byxor med tillhörande pastellfärgad t-shirt instoppad och inspärrad med hjälp av ett smalt skärp. Lite “käckt ungdomlig klädsel” fast ändå inte riktigt. Och sur var hon. Aggressiv rent av. Det märktes att hon hade laddat lite inför denna konfrontation med oss regelbrytare där ute. Istället för att till exempel säga “Ursäkta men det här bordet är reserverat för vår avdelning, skulle ni kunna flytta på er?” fräste hon snabbt och hetsigt “Kan ni inte läsa - det här bordet är vårt bord!”. Jag svarade att visst kan vi läsa och vi såg att det stod så på bordet men eftersom ingen satt här tänkte vi att vi kunde sitta här tills “elektroniska komponenter” kommer hit och ber oss flytta. “Men vi har faktiskt betalat för det här bordet och vi använder det varje lunch och efter lunch..:” härjade hon vidare. Tror jag då sa något om att jo vår avdelning har sina bord därborta (dock utan reserverat-lappar) men nu gick vi hit för det var närmast men om du vill så flyttar vi givetvis på oss. “Nej gör inte det för all del, vi kan sitta inne och dricka vårt kaffe” snäser hon och vänder ryggen till. Vi suckar och tar våra saker och flyttar oss till nästa bord, som inte är “reserverat för elektroniska komponenter” och som står ett par meter bort. Men då har hon redan demonstrativt marscherat in med sin kaffekopp och stängt dörren. Fem minuter senare kommer ett gäng killar ut och sätter sig vid bordet, tätt efterföljda av bittermaran som blänger på oss. Jag misstänker att hon berättade hela den fruktansvärda bordsstöldshistorien för sina yngre medarbetare för när vi gick förbi dem fem minuter senare så tittade alla på oss jättenoga, en del smålog lite. Jag kunde på nåt sätt höra hennes version av historien om de oförskämda tjejerna där ute, och hur de elektroniska komponenterna i hennes sällskap nog oftare var oss än henne i liknande situationer. Hur som helst är det ju alltid kul att bli påmind om hur barnsliga en del människor kan vara högt upp i åren. Och hur otroligt fånigt det blir att leka bitter martyr - “nej sitt ni kvar så sitter vi inomhus och dricker vårt kaffe!”

en sak som gör mig glad

Trent är inte så dum han. Istället för att som Radiohead och andra låta folk bestämma själva hur mycket de vill betala för senaste skivan så utsätter inte han sig för att bli besviken på sina fans. Istället ger han bort sin musik redan från början. Därför är jag mer än villig att betala extra för att gå på en till NIN konsert. Om det nu skulle bli så att de måste börja försörja sig på det sättet enbart...

kollar på Seattle på tv...

Såg just på Grey's Anatomy. Och i slutet var det fina bilder av Seattle by night. Och då kom jag att tänka på att jag faktiskt ska dit i juni. Seattle. Känns rätt bra. Även om det är en kort resa, och egentligen bara en helg i Seattle. Veckan ska jag ju vara på konferens i Bellevue. Inte riktigt Seattle, men ganska så nära. Men hela harvandet för att boka hotell där var ju inte vad jag hade tänkt mig. Ska det vara så svårt att hitta vettiga hotell till vettiga priser? Och det där med att stanna över helgen - att flyga hem på söndag istället för fredag var 3000kr billigare. Business-restider alltså. När jag fortfarande pluggade hade jag så svårt att begripa det där - att resor och hotell skulle vara lågpris på helgen. Det är ju då folk kan resa tänkte jag. Utan att fatta att de som verkligen reser runt om i världen är dom som reser på arbetstid.

Och jo just det - bilden är snodd/lånad. Uppenbarligen av Tim Knight. Han hade en del fina Seattlebilder.

McAir McHappiness

en sak gjorde mig glad idag i alla fall. Fick ett mail från en av teknikinköpsgubbarna på jobbet. han undrade om jag ville ha svenskt eller engelskt os på "min" macbook air.

och så vaknade jag...

tyckte jag mådde bra idag. Sen blev jag med feber igen. Vad fan ska det vara bra för?! Är så satans jävla less nu att det inte ens finns ord för det. Så därför måste jag skriva det här. Så alla få som läser vet.

saker nån borde säga

-Vi la in nytt golv i vardagsrummet i förra veckan.
- Jasså säger du det?
- Nej det gör jag inte. Du måste ha hört fel.

albert och lsd

Att bli 102 år gammal är ju rätt imponerande. Särskilt om man ägnat några decennier åt att uppfinna LSD.Själv är jag sjukt trött. Och trött på att vara sjuk.