skip to main |
skip to sidebar
Det blir ju ett satans liv så fort det stormar lite eller snöar för mycket så att elledningar går sönder eller slits av eller något annat orsakar strömavbrott i det här landet. Det skrivs spaltmeter och stora rubriker pryder aftonbladet om de stackars landsortsborna som blir utan ström och ersättning ska alla få om strömmen är borta ett par timmar. Samtidigt ska vi vara energisnåla och spara el.
I Nepal sparar man inte på elen. Där ransonerar man. Så det är strömavbrott varje dag där. I flera timmar. Flera gånger. Strömmen är på i perioder om kanske tre timmar i taget. Sedan avstängd tre, fyra, fem timmar. Allt enligt något slags rullande schema som gör att någonstans finns det alltid el i landet. Och jag förmodar att kungapalatset (avsatta eller ej) inte kanske drabbas. Hur som helst är det bara så det är. Man är utan ström för det mesta och får organisera sitt liv efter det. Och det funkar. Till och med en sån strömälskare som jag vande mig på ett par dagar och det är faktiskt ganska trevligt att bara ha levande ljus på kvällarna och vakna när solen går upp. Även om det blir tidigt på morgonen. Och tänk vad mycket energi som sparas...
Längre ner på den gata som vi bodde i Pokhara satt det en kvinna och arbetade varje dag, utom den dagen jag hade bestämt mig för att fråga om jag fick ta en bild på henne (det är alltså inte kvinnan på bilden). Hur som helst så är det så att i Nepal finns inga rullstensåsar eller grustag eller småsten som malts sönder av inlandsisen för tusentals år sedan. I Nepal måste man hacka stora stenar till mindre om man behöver grus och småsten. Och den här kvinnan som satt längre ner på gatan, hon hackade stora stenar till mindre varje dag. Från det att solen gick upp tills solen gick ner. Med jämna mellanrum kom män och småpratade lite och drack Nepali-tea med henne och lämnade fler stora stenar och hämtade småstenarna till ett bygge längre bort medan hon återgick till att hacka sten. För det slitet får hon 10 kr varje dag. 10 kr. Igår när jag skulle ta tåget hem från Uppsala köpte jag en yoghurt på Hemköp. En liten med müsli i locket. Den kostade 10:50. Ibland är det svårt att inte tänka på hur konstig världen är.
så läste jag och såg lite recensioner av 3:10 to Yuma nu i dagarna. Jag hade inte hört talas om den när jag såg den bland alternativen på flyget mellan Kathmandu och Doha, men jag läste den korta beskrivningen och var tvungen att se den. Och jag måste ju säga att den var helt klart värd tiden. För min del blev det ett lätt val i och med att Christian Bale var med och han har något väldigt magiskt över sig och har haft ända sen Swing Kids. Och det höll i den här filmen också. Den var grymt spännande, även om hela den typiska storyn om manlig, nästan homoerotisk, beundran och respekt ibland riskerar att drivas lite väl långt...
Hade så många planer när jag satt på flyget hem från Kathmandu... Skulle blogga om en hel massa saker. Sen kom jag hem. Hade sjukt mycket att göra och så blev jag sjuk. Så sen gick dagarna och jag mådde för illa för att ens titta på en dator, sen var det den här veckan. Och den första halvan av den var lite för fullbokad för att hinna nåt annat än det nödvändigaste på jobbet. Och bra mådde jag fortfarande inte. Men sen igår är jag ett halvt ton lättare. Mår inte apkasst längre (och det tackar jag inte praktikantläkaren på vårdcentralen för) och jag är klar med mitt lic-seminarium och nu kan jag äntligen tänka på bilderna och texterna från Nepal igen. Satte mig ner framför Lightroom för tre timmar sen. Har hunnit med en bråkdel av bilderna...så klart... men det kommer...
Berget ovan är Nilgiri i Himalaya. Runt 7000 m högt. Kan man nästan inte tro...
Det bor väldigt många tibetaner i Nepal. I något som för 50 år sedan kanske var flyktingläger men som numera är permanenta boplatser. Som vilka andra områden som helst, bortsett från att människorna som bor där har lite mindre att säga till om, har lite sämre livsvillkor och lite svårare att försörja sig. Och inga rättigheter. Eftersom den numera avsatta kungen i Nepal hade nära band till den kinesiska regimen så har livet gjorts lite onödigt svårt för tibetaner i Nepal. De får inte inneha anställning, de får inte starta eget företag, idka affärsverksamhet och givetvis inte rösta.
På 80-talet fanns en stor inkomskälla för nepalesiska tibetaner - mattor. Handknutna vackra mattor som gick till export till europa, USA och resten av i-världen. Men IKEA köper inga handknutna mattor. Numera har de svårt att försörja sig på vävhantverket. Men det finns kvar. Och människorna som väver dem finns kvar.
Det som inte finns kvar idag är turisterna. Vi fick veta att Nepal vanligtvis har runt 200 000 turister per år. Det senaste året har det kommit 5000 turister. En turist kan försörja 8 nepaleser ett år med sitt besök. Det är alltså ganska många nepaleser som blivit utan jobb och inkomst när turisterna inte längre kom till deras restauranger, åkte i deras taxibilar, sov på deras hotell, köpte deras tyger och sjalar och hyrde deras arbetskraft och bärhjälp till vandringar bland bergen. Jag gissar att bilderna från Kathmandu i DN igår inte bidrar till att öka turistflödet till Nepal. Och kanske än mindre till Tibet. Men till Kina kan vi åka minsann. För OS "förenar" som den svenske IOK-gubben sa på morgonTV imorse... jomenvisst.
