skip to main |
skip to sidebar
På Raul Wallenbergs torg finns till och med idag en massa fina foton. Gick förbi där förra fredagen. Och metafotograferade.
De var jag inte ensam om. En hel gymnasieklass eller högstadieklass var där. De fyllde frenetiskt sina anteckningsblock och fotade med sina mobilkameror. En del pratade till och med med varandra om fotona och vilka de tyckte bäst om. En tjej hatade fåglar. En kille undrade vad en knölval var. 
Jag undrade hur länge fotografen hade hållt på för att få alla bilder. Lejon rakt framifrån. Elefanter från himlen och från fotknölarna. Närbilder av fågelögon. Isbjörnar som slappar i solen. Örnar som slåss i luften. Tänk vad många långa resor. Kina, Arktis, Antarktis, Ishavet, Kenya, Ecuador, Tibet, Japan, Kanada... Hur som helst. Han gör det han vet att han borde göra i livet får man anta. Undrar när jag kommer veta att det jag gör, vad det nu kommer vara då, är det jag borde och ska göra resten av livet.
Skulle även kunna nämna något om syftet med utställningen. Om tanken med att visa upp det naturliv som ganska snart kanske inte kommer finnas längre. Eller skriva något om Burma.
Så. Nu var det gjort. Jag bryr mig. Även om jag missade röda tröj-dagen. Men jag tänker på det ändå. Kan bära en röd tröja imorgon. Och tänka på både Burma och grannlandet i sydöst. För om nån missat det så styrs även Thailand av en militärjunta sen nåt år tillbaka. Men den juntan är ju snäll. Demokratisk. Nästan som en syjunta. Där skjuter man inte munkar. Dit åker man på semester.
Åkte tåg imorse. Kl 06:15 gick det. Skulle sitta i vagn 11. Tänkte att det skulle vara i början av tåget eftersom det var numrerat 11-16. Givetvis hade jag fel. Så klart är vagn 11 längst bak. Och så klart stannade tåget så långt bak på perrongen att den tog slut innan tåget gjorde det. Så man fick kliva på vagn 13 och sen gå inne i tåget bland väskor och folk.
Det var ett gammalt gammalt tåg. Och vagn 11 visade sig vara 1a klass. I gammal stil. Och uppvärmt till bastutemperatur. En ideal miljö att bli åksjuk i alltså. Men sen upptäckte jag fönstret längst bak och då blev allt trevligare.
Åkte förbi Nyköping. Och inget ont om Nyköping men det var där jag komatt tänka på att tågstationer har sett i stort sett likadana ut sen 40-talet. Om man bara kisar bort de digitala informationstavlorna. Och tänker bort färgen för att få rätt historieboksstämning.
Lyssnade på de sista kapitlena i Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det gav ibland samma känsla som man kan få av att titta på de där bilderna av övergivna, eller bara öde, tågstationer i östeuropa.
Ibland när man går genom stan förvånas man. Som ikväll.
Facebook kräver självkontroll. Annars kan mitt spelande ta överhanden. Men jag lär mig mycket av scrabulous måste jag säga. Som att penix är ett ord. Och sen är det kul att få kommunicera med en kompis i Bryssel flera gånger om dan. Om så bara för att diskutera ett nytt konstigt ord ingen av oss visste fanns.
Idag har jag lyssnat på Kent igen. Ingenting. Bra. Inget oväntat. Eller jo första gången jag hörde den så var det lite oväntat. Den första disco-känslan jag fick. Men den gick över och så var det Kent igen.
Vill bara haussa en skribent också. Stefan Jonsson som skriver för DN emellanåt. Igår skrev han om konst och rasism. Hans bok "De andra" är fortfarande en av de bättre nutids-/samhällsanalyserna jag läst.
Är less på hosta. Och less på att känna mig sjuk. Men glad att solen skiner idag.
Igår lyssnade jag på det mesta som kommer efter K, under pop, i min Iriver. Kent till exempel. Och Kate Bush. Och Madonna.
Idag har jag inte lyssnat på nåt annat än ventilationen och kråkan utanför det öppna fönstret.
Förra veckan när jag skulle sätta mig på flygbussen vid Skavsta upptäckte jag att min väska blivit besudlad med ett tuggummi. Antagligen från golvet på ryan airs flygplan. För ryan air sparar på alla omkostnader. Inklusive skräppåsar. Så någon idiot bestämde sig för att spotta ut det på golvet. Och se till att det hamnade under stolen framför så det inte skulle synas. Men syntes gjorde det när det först hamnat på min väska och sedan kletat ut sig på min jacka. Upptäckte det på bussen. Blev så himla förbannad. Och jag har inte fått bort kletet på jackan än. Så den ligger i frysen. Fortfarande. Vill inte se på den eller ta på den. Nån annans utspottade tuggummi. På min jacka.
Läste i DN idag att det har utvecklats ett kletfritt tuggummi. Önskar att det hade gjorts redan från början så hade min jacka inte behövt ligga i frysen och skämmas.
Läsa en bok. På fem minuter helst.
För sen måste jag skriva också. Och göra allt som står på min to-do-lista.
Och så har Japans premiärminister avgått.
När jag cyklade till ett möte igår såg jag inte spindeln. Men det var fortfarande kvar lite nät på cykeln. Idag var det nästan inget nät kvar och jag har fortfarande inte sett till den. Det är konstigt hur lätt man vänjer sig vid något. Som att ha en spindel på cykeln. Trist att cykla nu. Med en spindel på styret var det mer spännande.
Nu har jag ont i huvudet. Känns som stenar som mal. Men det är det inte. Det är nog mest att jag druckit för lite vatten. Ska åtgärda det nu.
Dagens soundtrack: Inte Dolly Parton tyvärr. Däremot några kapitel till ur Susanna Alakoskis Svinalängorna.
För några veckor sedan upptäckte jag att jag har fått ett husdjur! Hon gör mig sällskap till jobbet varje morgon och väntar sedan utanför och sen följer hon med tillbaka hem igen. Har inte haft kameran med mig då jag sett henne tidigare men igår hade jag det...
När jag kom fram till jobbet igår så hade två flugor fastnat i nätet. När jag åkte hem vid åtta halv nio var de borta och hon framme och byggde nät. Hon fortsatte med det hela vägen hem. Ganska oberörd av rörelsen och vinden.
I staketet i bakgrunden bor två mindre spindlar. Jag låssas att det är hennes barn. Dana frågade om jag hade döpt henne till Charlotte men det hade jag inte. Ända till nu så har jag faktiskt tänkt på henne som en honom. Men om jag ska få ihop historien om de mindre spindlarna så är det nog vettigt att hon är Charlotte och att två av hennes barn inte kom längre än till staketet bredvid cykeln. Hon bor för övrigt i handbromsen så den försöker jag undvika att använda.
... av lycka när fönstrena i Windows hänger sig. Fint är det oxå. Som att vinna solitaire.
Dagens soundtrack: the cure - boys don't cry (en av alla compilations)
Idag kom den - dvd-boxen jag väntat på:
Dessutom fick jag hjärnsläpp och råkade beställa en skiva jag redan äger. Får väl ge bort den till nån jag vet vill ha den så blir hon glad i alla fall.
Och bilen klarade besiktningen utan några anmärkningar. Vi är mycket stolta. 
Dagens soundtrack: The Cure- Galore
"I hate homeless people!! They take everything...." hörde jag just en av tjejerna som håller på att stänga cafét jag sitter på säga med upprörd röst. Men de har gratis wi-fi för den som har dator...
Nu tog juicen slut i mitt glas, musiken tystnade och jag ska gå.
Igår lämnade jag över nyckeln till min gamla lägenhet. Världens bästa etta. Lite sorgligt. Men han som fick nyckeln blev glad i alla fall.
För närvarande sitter jag på ett hotellrum i England och borde egentligen jobba med presentationen jag ska ha imorgon. Men istället har jag just loggat in på min 24hs uppkoppling som kostar £11.99. Lagom dyrt. Och på platt-tvn visar de två filmer på raken. I samma triologi. Gissa vilken...
Dagens soundtrack: lyssnade på några kapitel till ur Snygg på tågresan mellan Cambridge och Leicester. Och inte helt frivilligt lyssnade jag på Beyoncé-brus från en 10-årings hörlurar när jag satt och väntade på flyget kl halv sex imorse. Irreplacable tror jag hon spelade om o om igen.
Det är nånting med tävlingsgrenen gång som är fascinerande. Det kan vara nåt så trivialt som de små shortsen de har på sig. Antar att tjejerna har baddräkt eller bikini på sig när de går...
Nu ska jag gå ut på stan och leta nåt vuxet och övertygande klädesplagg att ha på mig i Leicester på måndag.
Dagens bästa: färskpressad apelsinjuice och cafe latte.
Förresten, killen med paketet på bilden heter Nathan Deakes och han är från Australien. Han vann.
Handlade lite på vägen hem. Och när jag gick förbi mjölkhyllorna så var det någon bakom dem och plockade med varor. Och jag fick en flashback till när jag var kanske 5 eller 6. Var med mamma i affären och vid mjölkhyllorna stannade jag och tittade på lättmjölken. Då såg jag någon därbakom. Det var nog första gången jag insåg att hyllorna inte var mot väggen utan att de lastades bakifrån. Så givetvis stirrade jag nyfiket. Och då tittade killen bakom hyllorna på mig genom springan. Och han såg elak ut. Och så räckte han ut tungan. Jag blev rädd. Det låter ju inte så farligt nu, men den där obehagliga känslan får jag varje gång jag tittar in på mjölkhyllorna i nån affär. Att han ska stå där och titta elakt på mig och räcka ut tungan. Och jag är barn igen. Idag kanske killen bakom hyllorna blev rädd för mig istället. För vem ställer sig och fotar in i mjölkhyllan i en liten konsum nära butik?
De var jag inte ensam om. En hel gymnasieklass eller högstadieklass var där. De fyllde frenetiskt sina anteckningsblock och fotade med sina mobilkameror. En del pratade till och med med varandra om fotona och vilka de tyckte bäst om. En tjej hatade fåglar. En kille undrade vad en knölval var. 
Jag undrade hur länge fotografen hade hållt på för att få alla bilder. Lejon rakt framifrån. Elefanter från himlen och från fotknölarna. Närbilder av fågelögon. Isbjörnar som slappar i solen. Örnar som slåss i luften. Tänk vad många långa resor. Kina, Arktis, Antarktis, Ishavet, Kenya, Ecuador, Tibet, Japan, Kanada... Hur som helst. Han gör det han vet att han borde göra i livet får man anta. Undrar när jag kommer veta att det jag gör, vad det nu kommer vara då, är det jag borde och ska göra resten av livet. 
Så. Nu var det gjort. Jag bryr mig. Även om jag missade röda tröj-dagen. Men jag tänker på det ändå. Kan bära en röd tröja imorgon. Och tänka på både Burma och grannlandet i sydöst. För om nån missat det så styrs även Thailand av en militärjunta sen nåt år tillbaka. Men den juntan är ju snäll. Demokratisk. Nästan som en syjunta. Där skjuter man inte munkar. Dit åker man på semester. 
